Ibland händer saker i livet som får en att svära till. Som att skutta glatt ur sängen och trampa på en kvarglömd legobit.

Ny sväng med läkarbesök, provtagningar, testning av andra mediciner somliga gamla och somliga helt nya för mig. Man måste vara ganska så frisk men framförallt stark för att orka få hjälp. Tärande kan jag säga. Men nu har jag låtit allt vara lugt i två år så det var väl dags. Skulle liksom vara skönt om nån kunde följa med och föra min talan, jag orkar liksom inte rabbla samma skit varje gång, ovh varenda gång (nästan) för en ny läkare. 

Det är så mycket som jag förr tog för givet som jag idag måste undvika bara för att det skapar mer smärta, eller för att det är helt omöjligt. 

• Yoga, både att instruera och deltaga
• Storstäda hela lägenheten på en kväll
• storhandla och orka bära hem varorna själv
• städa ur bilen invändigt
• gå lååånga promenader
• kunna jogga även om det är tråkigt
• gå på bio när jag vill
• följa med på skolans alla utflykter
• orka gå på mina barns skolors möten
• delta i någon hundkurs, kanske agility
• kunna jobba heltid och träna och ta hand om mitt hem, mina barn och mina vänner

Listan skulle kunna göras längre. Det värsta med det här är att jag alltid känner att jag behöver ursäkta mig för min sjukfrånvaro eller att jag inte kan göra vissa saker. Det är liksom lite skämmigt. Det syns ju inte på utsidan hur omt kroppen gör. 

Har man barn eller djur så har man alltid något att oroa sig för. Jag kan faktiskt påminna mig om att det var lika med mina föräldra. Alltså att jag fick oroa mig för dem. Det är ett livslångt åtagande man tar på sig när man skaffar barn. Jag tror inte att jag insåg det när jag väntade min första. Men efter ett antal vakennätter slog det mig. Men alla dagar är ju inte så. Oroliga menar jag, de flesta är ju roliga. 

När oron blir som störst, så där så den yttrar sig i ångest. Det är då man behöver sina närmaste allra mest. De där som frågar hur det går, om det kommer att lösa sig, säger att det kommer lösa sig och framförallt bara finns där och lyssnar. 

Jag kan skatta mig lycklig som har personer som finns där för mig och som vill finnas där. Inte så att de känner sig skyldiga till det. 

Vilkorslös kärlek och vilkorslös vänskap, det måste vara det finaste som finns. 

I dag är det en sån där dag. En sån där obra dag. Riktigt obra. Många yttre faktorer som spökar. Men en hel del inre också. Är som en trasa invändigt. Rätt urvriden men också som en gammal svampig disktrasa. Illaluktande och full med skit. 

Som tur är så kommer de här dagarna ganska så glest. Men när de kommer då snurrar tankarna jäkligt fort. Jag börjar ifrågasätta saker, vrider och vänder på det mesta. Jag genomsyras av en stark besvikelse. Så mycket har gått dåligt för lång tid. Jag kämpar ständigt för att vara positiv, iallafall när jag är i sällskap av andra men det tär. 

Tror jag får gå och lägga mig och hoppas på en omstart. 

Fredag! En bra dag med tanke på att mina barn kommer för en mammavecka. Jag gillar att de kommer just på fredagen för då kan vi starta med mys, sovmorgon, tid att prata ifatt veckan som gått och förbereda oss för veckan som kommer. 

Jag har ju haft en period med bättre hälsa men så kommer svackan när ryggen protesterar. Det är då jag känner att jag måste ta tag i varför läkarna inte hör av sig. Jag var ju på vårdcentralen den 27:e januari. När jag gick därifrån var jag lovad återkoppling om två saker. 1) Ska jag byta medicin 2) ska jag få en remiss till EDS-experten i Västervik. Två veckor senare ringer jag upp vårdcentralen då jag inte hört något. Sköterskan meddelar att min läkare inte skrivit ner journalen, att han är på semester men att hon skulle prata med den kollega som min läkare skulle konsultera, å sen återkomma under dagen. Jösses vad lång hennes dag måste vara. I går (fem veckor efter mitt besök) dyker ett kvuvert upp i min brevlåda. En remiss, men inte till Västervik utan till Smärtkliniken i Linköping. Jag blir sååå matt. Lite extra eftersom om läkaren läst mina gamla journaler, eller lyssnat på mig så skulle han ha vetat att jag var där för två år sen... Lite konstigt att ändra planerna helt utan att ens meddela mig först. Ja, ja... det får jag ta på måndag. 

När jag blir lite nere pga av smärtan känns det så skönt när jag har fina vänner som hör av sig. Som i går då jag fick fikainbjudan av en gullig kollega. Mysigt att sitta och prata bort en stund, babbla om allt ifrån elever till hårfärgning. Det är också så härligt attha en god granne som gärna tar ett par hundpromenader då och då. Skönt för mig och kul för Kimmo som gärna går lite längre sträckor. Jag borde verkligen ta mig ut i skogen i helgen. Inte så att jag kanske traskar runt i kuperad terräng men vovven kan få vara lös och göra små avstickare från grusvägen då och då. Å andra sidan är vi inne i mars och nu är det visst koppeltvång. 

Det känns skönt att vi sakta men säkert återfår ljuset. Varje dag känns det som om vi är ett litet steg närmare den åtråvärda våren. Fåglarna talar med all tydlighet om att det snart är dags. Så gör även snödroppar och krokusar som trotsar kylan och börjar sticka upp sina små gröna blad i skydd av buskar och vid söderlägen. Jag har skrivit det förr... Jag bara älskar den här förändringen som naturen bjuder på varje vår. Jag tror våren slår sommaren, big time. 

En skön känsla är också när livet på det stora hela är lugnt och bra. När vardagen rullar på, när konflikterna uteblir och man kan fokusera på det som är viktigt. Det viktiga just nu är att barnen mår bra, att jobbet fungerar och att hälsan är så god som den bara kan vara. 

När vardagen fungerar smidigt är också tiden för den berömda guldkanten. Att kunna gå på bio, äta ute, bjuda hem vänner på middag och liknande. Jag gillar sådana småsaker. Eller som i går, efter kompisfikat åka ut till mitt   och bara sätta mig till bords och äta en supergod middag. När han sedan försvinner ut till min bil en stund för att montera in en ny stereo... Ja, ni hajjar. Sånt är ganska stora kärleksförklaringar. Iallafall för mig. 

Att slippa konflikter, att bara kunna vara, att ta det lugnt och vara nära de jag älskar. Det är återhämtning för mig. 

Nu så önskar jag er alla en riktigt skön fredag.