Har man barn eller djur så har man alltid något att oroa sig för. Jag kan faktiskt påminna mig om att det var lika med mina föräldra. Alltså att jag fick oroa mig för dem. Det är ett livslångt åtagande man tar på sig när man skaffar barn. Jag tror inte att jag insåg det när jag väntade min första. Men efter ett antal vakennätter slog det mig. Men alla dagar är ju inte så. Oroliga menar jag, de flesta är ju roliga. 

När oron blir som störst, så där så den yttrar sig i ångest. Det är då man behöver sina närmaste allra mest. De där som frågar hur det går, om det kommer att lösa sig, säger att det kommer lösa sig och framförallt bara finns där och lyssnar. 

Jag kan skatta mig lycklig som har personer som finns där för mig och som vill finnas där. Inte så att de känner sig skyldiga till det. 

Vilkorslös kärlek och vilkorslös vänskap, det måste vara det finaste som finns.