Ibland händer saker i livet som får en att svära till. Som att skutta glatt ur sängen och trampa på en kvarglömd legobit.

Ny sväng med läkarbesök, provtagningar, testning av andra mediciner somliga gamla och somliga helt nya för mig. Man måste vara ganska så frisk men framförallt stark för att orka få hjälp. Tärande kan jag säga. Men nu har jag låtit allt vara lugt i två år så det var väl dags. Skulle liksom vara skönt om nån kunde följa med och föra min talan, jag orkar liksom inte rabbla samma skit varje gång, ovh varenda gång (nästan) för en ny läkare. 

Det är så mycket som jag förr tog för givet som jag idag måste undvika bara för att det skapar mer smärta, eller för att det är helt omöjligt. 

• Yoga, både att instruera och deltaga
• Storstäda hela lägenheten på en kväll
• storhandla och orka bära hem varorna själv
• städa ur bilen invändigt
• gå lååånga promenader
• kunna jogga även om det är tråkigt
• gå på bio när jag vill
• följa med på skolans alla utflykter
• orka gå på mina barns skolors möten
• delta i någon hundkurs, kanske agility
• kunna jobba heltid och träna och ta hand om mitt hem, mina barn och mina vänner

Listan skulle kunna göras längre. Det värsta med det här är att jag alltid känner att jag behöver ursäkta mig för min sjukfrånvaro eller att jag inte kan göra vissa saker. Det är liksom lite skämmigt. Det syns ju inte på utsidan hur omt kroppen gör.