Att börja tänka, längta, fundera, reflektera, spara, följa, söka och leta...för att sedan hitta. Hur underbart är inte det. Jag har tidigare beskrivit känslan som vid att vänta barn. Det är verkligen så. Skillnaden är väl att jag vet vad jag väntar på. Men jobbet och ansvaret är nog ungefär detsamma.

Nu är hon ju här. Den lilla vovven som hette Bonnie Bus. Hos oss är hon numera Freja Bus. O bus är det i henne. Men jättemärkligt... Första gången Tyra ropade "Freja" så lyssnade hon. Måste varit tonfallet.

Nu är hon här. Kimmo verkar gilla henne. Ozzy bryr sig inte. Men Kimmo, vår storhund, tror att han måste beskydda Freja mot katten. Jag gissar att kissen blir lite stressad av det. Kimmo har väl aldrig morrat eller skällt efter honom men nu så kan han knappt visa sig utan att få en utskällning.

Freja Bus frös som en tok när hon kom och jag fick med en gång höra att hon måste få kläder. Det blir kul. Undrar om jag kan hitta nån variant av bävernylonsoverall?

Fulsnygga är hon. Med världens sötaste ansikte. Jag bara älskar hennes bruna öron som både kan stå rätt upp och vara gulligt vikta.

När hon kom mot mig. I koppel ledd av "hundarutanhem" så slogs jag av att hon är så liten. Hon är bara en tiondel av Kimmo. Iallafall viktmässigt.

Min faster har den senaste månaden tjatat om att JR inte är några mysiga och gosiga hundar. De vill inte vara i knäet. Det verkar stämma dåligt. Den här lilla tösen verkar vilja vara jättenära och helst ligga på bröstet och snuffa i halsgropen.

Nu ska vi bara försöka hitta rutiner och vanor som passar oss alla. Viktigt att få lillfisen att förstå att kissa gör vi ute, det andra med för den delen. Det jag noterade bums var att hennes matvanor är sisådär och bordsskicket obefintligt. Hon kastade sig över maten. Dök ner i sin skål, tog ett par tuggor o sen sprang hon fort till Kimmos skål. Där får jag allt sitta och vakta.

Nu så är mina vovvar lite lagom gulliga, avvaktande och mysiga mot varandra. Jag njuter av att se dem tillsammans. Det här kan nog bli åtminstone hälften så bra som jag drömt om.

Åsikterna har varit många inför det faktum att jag tänkte skaffa en hund till. Precis som att massor av människor har lösningen på min smärtproblematik. Men nu kan jag stolt säga; ännu en gång har jag, bara jag, fattat ett beslut för min egen skull. Jag har under många år varit djurfri, inte för min skull utan för andras. Jag är vuxen, jag har struktur och planer för hur jag vill genomföra detta. Det här som helt enkelt är mitt liv. Å vet ni vad, jag tänker aldrig någonsin mer vara hundlös. Och, jag är på inget sätt dum i huvudet. Jag är snart 43 år gammal och jag vet att en hund är ett mångårigt åtagande, det är på inget sätt en nyhet för mig. Sådana kommentarer får mig bara attundra och jag skulle lätt kunna kasta tillbaka en sten till den som sitter i glashuset. Så vitt jag vet har jag ännu inte tagit mig vatten över huvudet... Något som stenkastaren kanske har. 

Nog om detta. Jag hoppas att det var i all välmening som ert blev lite tokigt. Känns bara konstigt att bi behandlad som en fjortonåring när jag i min ålder levererat och rett ut mer än de flesta. 

Nu verkar det vara dags att få nån timmas vila innan sista kisspromenaden. Å de nyvunna polarna verkar acceptera varandra.