Min mormor växte upp på landet. I ett rött hus med vita knutar. Där bodde hon med sina föräldrar och många syskon. Precis som för många andra som växte upp i början av 1900-talet så var det trångt och bekvämligheter saknades. El, rinnande vatten, element, tvättstuga... ja, allt sånt saknades.

Trots att huset står kvar än i dag och att det nu fått nya ägare så finns det inga nämnvärda bekvämligheter. Nu har samhället förändrats så mycket att det nästan anses som en lyx med sådana lantställen. "Det är så lugnt och skönt, ingen stress och naturen in på knutarna. Ja, här kan vi verkligen koppla av".

Vardagslivet i det här landet har snurrat på så enormt fort att det som för ett halvt sekel sedan ansågs som tidsvinnande apparater numera är källan till stress. Hur har det kunnat bli så? Vad har vi använt vår vunna tid till? Bara tryckt in mer uppgifter och känt oss än mer fångade i ekorrehjulet. (Varför heter det så? Har aldrig sett en ekorre springa i ett hjul bara hamstrar... Hamsterhjulet).

Mormor var tvungen att gå till sjön och tvätta sig. Tar någon i dag ett morrondopp i september månad är de hälsosamma och friskisar. Om några väljer bort att se på tv en kväll och ägnar sig åt varandra så är det en investering i relationen.

Jag tror ni förstår vad jag är ute efter. Min mormor blev 100 år. Hennes livsstil måste verkligen vara bra. Klar i knoppen var hon hela tiden också.

Jag minns en gång när jag var liten. Kanske 7-8 år. Vi var på landet, där mormor växt upp. Jag och mormor skulle gå till ängen och plocka prästkragar och blåklockor. På vägen dit passerade vi en brunn. Det hade iallafall varit en för länge sedan.

Mormor berättade om att hon, när hon var i min ålder, fick gå dit med två spannar och ett ok för att hämta vatten. Det imponerade på mig. En sån liten flicka som bär så tungt!

Därefter kom nästa fundering. Varför kunde inte vi gå dit för att hämta vatten? Då skulle vi slippa att ta med oss vatten i dunkar.

Mormor förklarade att om man tar mer vatten än vad det fylls på av regn och snö så kan det ta slut. Kanske kan man hitta mer vatten om man gräver en djupare brunn men det är mycket kostsamt.

Det kändes sorgligt att tänka på det. Speciellt som mormor pratade på om hur klart, kallt och gott vatten just den här brunnen hade givit.

När jag blev vuxen har jag tänkt många gånger på just den här historian. Den går att applicera på så många andra händelser och människor.

Det klara, kalla vattnet som skänker liv kan vara en engagerad och positiv vän eller kollega. Personen ger och ger för att, om den inte fylls på vare sig under eller ovanifrån, slutligen sina. Utbränd skulle vi nog kalla det i dag. Eller "gått in i väggen".

Alla brunnar och människor har olika djup. Ingen har exakt samma botten. Därför är det svårt att veta när det liksom är slut. När det väl är slut funkar det dåligt att bara pytsa i nytt vatten och ny energi. Man måste hitta andra lösningar.

En sak vet jag dessutom, aldrig smakar en sinads brunns vatten lika gott som innan den sinade. Det spelar ingen roll hur djupt du borrar eller hur mycket du fyller på från annat håll.

Vad vill jag förmedla med dessa tankar och funderingar? Jo, jag tycker att alla ska värna om sin egen brunn. Själen och energin som varje person bär måste vårdas ömt. Ingen kan bara ge och ge. Det kommer att ta slut en dag. Det hemskaste är nog att man inte vet när. Förmodligen inte när simbassängen ska fyllas. Det kan vara när man behöver två matskedar vatten i florsockret som ska bli glasyr på kakan.

Den berömda droppen....

Så var nu rädd om dig. Gör inte som jag, behandla symtomen. Utan ta i god tid tag i själva källan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...