I dag är det en riktigt bottendag. Har ont överallt, inifrån och ut. Som om inte det vore nog så dyker fler märkligheter upp som jag kan oroa mig för.

I dag är dagen då jag önskar att jag hade en mamma vid liv och helst en fullt frisk sån. Rent egoistiskt hade det känts bra att ta med mig barnen hem till henne. Landat in på hennes soffa, lämnat barnen i hennes omsorg och sedan få sätta mig vid dukat bord. Jag hade gärna mumsat i mig av hennes levergryta. Den var alltid himmelskt god.

Vilken jäkla tur för mig att jag får komma hem till min älskade Karro. Med öppen famn tar hon emot mig och barnen. Kusinerna trivs tillsammans och moster Mia får ligga lite på soffan i uterummet. Med en filt om mig. Så skönt och mysigt. Jag är tacksam så tacksam.

Här kan jag ligga och klura på livets svårigheter. En och annan smart tanke orkar jag komma fram till. Annars blir det mest sanningar av typen "fördelen med att vara osminkad är att mascaran inte smetar ut sig på kinderna när jag gråter"

Nu skramlas det av porslin och bestick, härliga dofter smiter ut från köket. Japp, jag har det bra. Jag får sätta mig vid dukat bord.