Ibland beskriver jag människor med uttrycket "inifrån och ut". Det kan föregås av vacker, snäll, vänlig, omtänksam och liknande. Väldigt sällan har jag omnämnt någon som elak rätt igenom, eller inifrån och ut. Talesättet att skönheten kommer inifrån är otroligt talande och sant. Hur vacker en människas yttre än är så kan det inre liksom svärta ner det.

Jag tror att det man känner innerst inne går rätt igenom till det yttersta ute. Kärlek kan ju lysa i ögonen, oro syns i hela kroppen, hat sprider sig via både ögon och mun. För egen del vet jag att jag är tämligen lätt att avläsa. Redan för några dagar sedan undrade en vän hur det var fatt. Jag förstod inget. Visst är jag väl som vanligt? Men nej, några dagar senare inser jag att något händer med mig eller kanske ännu mer i mig.

Likt en svamp suger jag in all världens oro och olyckor och låter de bosätta sig i min själ. När jag väl insett det kommer första frågan; Vad är den utlösande faktorn? Vem kom först, hönan eller ägget? Nästa fråga måste ju bara bli; vad gör jag åt det, eller snarare går det att göra något åt det?

I dag är dagen med för mycket information som slagit rot djupt nere i känsloträsket. Är det något som gror fortare än tveksamhet, tvivel, ångest, oro, missunsamhet... Jorå, skulle vara kärleken då?

Tack o lov att den finns, kärleken. Bara den träffar rätt och är ömsesidig så klarar man att sarga orosplantorna på bästa sätt. Just i kväll är jag tacksam över den kärlek jag får ge och ta. Jag tar den inte för givet, inte på något sätt.

Jag bara undrar lite smått hur jag ska få den här torra svampen att sluta suga i sig olyckor och trassligheter likt en spik till magneten. Men det är en fråga jag måste fundera ett par varv till på. 

Ibland blir det bara för mycket. Obra helt enkelt. Speciellt när det blir för mycket av det ogoda.

Känns liksom ogjort på nåt vis. Men på fredag kväll kommer det vara gjort.