Somliga dagar... somliga stunder, timmar och minuter. Till och med sekunder. De där tillfällena när man faller. Magen hissnar, blicken förmörkas, armar och ben suddas ut. Obehagligt utan dess like. Så många gånger har det hänt mig. Jag faller, faller och faller. För en tid sen, eller snarare ett par år sen, lärde jag mig att hantera fallet. Det är bara att blunda, andas långsamt, långsamt. Känna centrat i magen. In och ut.

På den slingriga vägen har jag försökt att välja rätt och riktigt. Meeen, det är så svååårt. Fasiken vad krångligt det kan vara. Och vet ni, det krångliga uppstår när känslolivet är påkoplat.

Och jag, Mia alltså, är ju en känslokälla utan dess like. Under huden bubblar och kokar jag av känslor och stämningar att ge... och ta. I mitt inre nästan vibrerar jag av känslor. Jag är lyhörd utan dess like.

Jag har behov och lust och den lyser som ett nödbloss på en svart himmel. Givetis har jag också lärt mig att hantera livet. Att stänga av och ner. Att göra konstgjord andning. Livets garnnystan har fått mig att förstå att om du är rädd om dig själv så gäller det att andas stilla och lugnt. Att som ska lysa behöver energi.

Det svåraste för mig är att hitta det som ger energi. Det ansvaret kan jag aldrig lägga på nån anan. Jag måste själv se till att fylla mina batterier. Just i dag är jag osäker på hur det ska gå till men jag ska försöka luska reda på det. Och bäst av allt är att jag vet.... på egen hand kan jag faktiskt klara mig själv.