Talesättet säger att man ska börja gräva där man står. Ett annat säger att om man gräver en grop (åt andra) så trillar man oftast själv där i.  Det där jäkla grävandet förföljer mig på nåt sätt. Jag gräver och gräver, vrider och vänder, lyfter på varje sten för att se vad som finns där.

Det fanns en tid, för länge sedan, då jag behövde rota runt i min ryggsäck. Jag behövde gå till botten med en massa känslor, minnen, tankar, nojjor, och liknande. I mig fanns ett starkt behov av att veta varför jag tyckte, tänkte och kände som jag gjorde. Faktiskt har det här kommit som tre stora svallvågor i mitt liv. Den första när jag blev mamma för första gången. Den andra när min mamma dog och den tredje när jag och mina barns far separerade. Alla goda ting är tre... eller inte....

Varje gång har jag letat och sökt efter förklaringar och verktyg. Det ligger nog lite i människans natur att man vill veta hur och varför. När man krisar, jag skriver när eftersom jag är övertygad om att alla utsätts nån gång, behöver man verktyg för att veta hur man ska lösa sin livssituation.  

Jag har fått en del bra verktyg av bättre vetande människor. Ni vet, kuratorer, läkare, beteendevetare, psykologer, kollegor, vänner och släktingar. I början trodde jag att jag visste allt man behövde veta men nu inser jag att jag nästan inte vet någonting alls.

Sanningen har mer än en sida. Ingen kan alltid ha rätt. Alla har rätten till sina egna känslor.

En gång sa någon till mig "känner du så, så känner du fel".  Hur kan man känna fel? Om någon agerar på ett visst sätt så att jag blir glad/ledsen/arg/besviken/lycklig/förvånad etc så har jag ändå rätt att berätta hur ett agerande får mig att känna. Med det menar jag inte att personen i fråga medvetet fått mig att bli ledsen eller så...

Rörigt? Hmm, ska försöka mig på att ge ett exempel. Tänk dig att du frågar din vän om den vill komma på middag på fredag. Hon säger ja och du börjar planera för det. Du handlar, städar, lagar maten, tänder ljus och fixar till. Sen så sätter du dig ner och väntar. Och väntar. Och väntar. Till slut blåser du ut ljusen, kliver i mysbrallorna och dukar av. Kanske tar du en tallrik fil bara för att få i dig nåt. Maten har du för länge sedan tappat aptiten på. När så din vän dyker upp så förstår hon inte alls varför du är dämpad och tystlåten. Inom dig strider känslorna mot förnuftet. Förnuftet säger dig att så här hade hon nog inte planerat att göra men.... känslorna säger dig annat. De säger dig att du inte är viktig nog att meddela när förhinder har uppstått eller att du inte betyder så mycket så att hon lägger på minnet det ni bestämt. Skulle du sedan påtala att du känner dig taskigt behandlad så har hon givetvis svar på tal i stil med... "jag var tvungen att jobba över, jobbet måste faktiskt gå först" (jorå, det fattar jag med men telefonen gå att använda åt båda hållen) eller så kanske hon säger "min mamma blev sjuk och jag var tvungen att hjälpa henne". Hallå!!! Jag fattar men... för i helsike det finns ju många saker som kan komma i mellan och det jag opponerar mig emot är att jag slutligen ska be om ursäkt för att jag känner mig utnyttjad, överkörd eller som om ingen omtänksamhet finns. 

Kanske är det det som känns märkligast i mig en kväll som denna. Känslan av att jag blir totalt sågad när jag vill bli behandlad med respekt. Förmodligen upprör det mig extra mycket när någon som har klagat på mitt beteende, och jag har ändrat mig, börjar bete sig så själv.

What comes around goes around kanske du tänker nu men... När någon ber mig vara på ett visst sätt och jag förändrar mig för att vara tillmötesgående och sedan behandlas jag själv på det sättet... Jaa, då är det nog värre i mina ögon än om inga klagomål utgått från början.

Avstängningsknapp önskas!!! Nu, bums och genast. Nödbroms och avstigning känns helt rimligt sådana här kvällar.

Just den där känslan att inte vara önskad, efterlängtad, behövd, viktig nog att anstränga sig för är så jäkla obehaglig. Den nöter och skaver, ger inga omedelbara sår men skapar ändå svidande ärr.