God kväll på er!

Måndag, en ganska bra dag rent jobbmässigt. Jag har hittat en ruljangs och vet vad jag pysslar med. Rutin och struktur börjar sätta sig men jag lär mig ändå nya saker varje dag. Alla skolor har sin egen kultur på något sätt.

Det hände en sådan märklig sak i morse. En kvinnan som åkte med samma buss som mig gick i fatt mig och pratade till mig. Bara en sån sak, folk som tilltalar en okänd! Hon tyckte att det var så förfärligt, nu hade ännu ett barn försvunnit från Skäggetorp. För ett tag sedan försvann en 12-årig flicka och nu en 4-årig pojke. Ja, hon kände inte till området så bra då hon inte var härifrån. Hon jobbade med media, på tv. Ja, sen gick hon mot huset där pojken enligt henne skulle bo och började fota/filma.  Jag tänkte omedelbart att är det en 4-åring borta så lär vi ju ha en massa elever som kan känna honom, hans familj eller kanske tom är syskon. Väl på plats på jobbet så googlar jag och letar men hittar inget. Absolut inget. Var hon helt fel ute, var hon kanske galen på riktigt? Det verkar turligt nog som ingen liten pojke har försvunnit. 

Men det har ju passerat en helg som inneburit lite röj i ett källarförråd. Det blev inte klart men jag måste verkligen packa om saker och framför allt rensa. Att röja där är precis lika tråkigt som att tvätta bilen. 

Jag är ju som sagt lite sisådär med att laga mat. I dag lagade jag en pasta i tomatsås. Den blev allt annat än bra. Faktiskt så illa så att jag hällde ut den och tog en nödlösning i form av måltidserättning. Jag dricker den inte för att gå ner i vikt men det är bra att ta till när tiden är knapp eller om blodsockret dippar. Freja verkar också gilla den. 

Häromdagen passade jag på att köpa en murgröna. Har velat ha en hängväxt i vardagsrumsfönstret men velat lite fram och tillbaka ifråga om sort. Jag gillar murgröna men lyckas alltid ta död på dem, vanligtvis genom att få spinn eller liknande på dem. 

På vår promenad i dag hittade jag ett spännande träd eller om det mer ska ses som en buske. Jag kan inte minnas att jag sett ett sådant tidigare. Nån som vet vad dessa gula små fluffingar är för något?

I kvarteret brevid mig finns Kunskapsgallerian. Där huserar alltifrån gymnasieklasser, KomVux och Dansakademien. Jag tror det kan vara studiefrämjandet som har lokaler där också för konstnärer. De har varit så generösa att de pyntat ett helt fönster med sina alster, en del av tavlorna är magiskt vackra. Gött att få sig lite kultur till livs när jag står och huttrar för att hundarna vill nosa jättelängei buskarna.

Nu har jag bott i min lägenhet i exakt tre månader. I dag insåg jag en sak. När jag badar i mitt badrum har jag badrumsdörren öppen för att hundarna gärna kommer och tittar till mig. Det får jag sluta med. I en speciell vinkel kan man se in genom köksfönstret. Främst är det väl de som åker buss som eventuellt fått se en nakenmia...

Ja, ja... Shit happens. Jag glömmer mig ibland även på morgonen när jag svassar omkring och gör mig i ordning. De som kommer på bussarna har full insyn, tror jag iallafall. En gång messade jag med Tyra och då satt hon på bussen på väg hem. Hon var kanske en minut ifrån mig så jag kunde glatt vinka till henne. Helt galet! 

Det blev en snabbträning på gymmet för mig i dag. Körde armar och axlar. Jag har vridit till  mitt ena knä så det var helt orimligt att ens tänka sig att träna ben. Jag har ju lite sladdriga leder så det händer lite då och då. 

Nu önskar jag er en fortsatt bra vecka så hörs vi lite längre fram. 

 Lugn start. Serier, té och ägg, lugn och ro. Jag roddar själv i min egen verklighet. Så gött för kropp och själ. Sen promenad med hundarna.... O fy f--n. I går hade det torkat upp. Under natten hade det kommit nederbörd. Mina hundar tass-sprätter upp oljedammspartiklar på hela underkroppen. Ja, ja... jag torkade av dem så gott jag kunde, men det var inte superbra gjort. 

Därefter en tur till IKEA. Möta upp fina vännen som skulle köpa sängram och mycket mera. Vi for runt som skållade troll. Snabba och effektiva. Vi var båda väldigt hungriga så jag tror att det var därför vi var så snabba. 

Lunchen intogs på "en chinabuffé" Jag måste erkänna att jag överåt. Så mycket friterad mat som landade i min mage. Jag borde gått och lagt mig för att vila en stund. 

Istället tog jag mig en rejäl portion efterrätt. Chokladpudding, pannkaka, sylt och mjukglass och till det kaffe. Kaffet var väldigt efterlängtat då jag tydligen inte brygger kaffe åt mig själv. 

Väl hemma igen tog jag och hundarna en dryg timmes promenad runt Stångån. Men omigen. Detta blöta slask som visar sig som en svart asfaltssörja på hundarna. Jag hade inget val. Det här kunde jag inte torka bort. Det blev storbad. Freja är enkel, hon är så liten. Två schamponeringar och hon är fantastisk i pälsen. 

Sen var det Kimmos tur. Han är typ fyra gånger så stor och allt tar så mycket längre tid. Dessutom är han envis som synden och vägrar samarbeta. Envis som synden och när jag behöver vara framåtlutad över badkaret skriker min rygg nej. Men som den oxe jag är, är jag också envis. Och jag vann kampen.Kimmo är nu väldigt nyschamponerad och ren. 

Skulle kunna vara runt strömmen i Norrköping, men....

Nej, det är inte fult nån stans. 

Då jag tvingats duscha två hundar så blir konsekvensen att städa hela lägenheten. De rystar sig och fläckar ner överallt. Så nu har jag våttorkat ytor, väggar, dörrar och allt annat ni kan tänka er. Och mitt i allt inser jag att jag behöver byta vatten och snitta om mina Alla-hjärtans-dags-blommor. De har stått sig så fint i nio dagar. Om jag bara pysslar om dem lite till håller de säkert över helgen. 

Nu när hundbad och städning är klar så tänder jag ljus och myser ner mig. Ett go-natt-samtal och sen ska jag slumra gott till en Netflix-serie.  Eller så väljer jag kanske att lyssna till min senaste bok av Gustavsson-Kant. 

Jag har haft en härlig dag, hoppas du också haft det. 

Så här långt in på sportllovet har det inte blivit något sportande alls. Hundpromenader förstås men inte mer än så. Jag vill ogärna erkänna det men jag känner fortfarande av mina trasiga revben även om det gått mer än åtta veckor sedan jag föll. Vi kan väl lugnt konstatera att jag har slagit mig nog under de här första två månaderna så att det räcker för flera år framöver.

Halkan har varit besvärlig. Jag känner, eller mer är bekant med, fler än en handfull personer som under förra veckan ramlat och brutit sig. Populäraste skadan är brutna ben i handlederna men även ett lårben och en överarm har jag hört talas om. Jag önskar er alla god bättring. 

I lördags tog jag mig en tur på stan i trevligt sällskap. Jag lär mig gatnamn, platser och var affärer ligger och vad de heter. Det var inte utan lite stolthet jag kunde svara på frågan om var Missionskyrkan ligger. Linköpings city är faktiskt trevligare än galleriorna på rad i Norrköping. Snön som kom var supermysig och jag är glad för den då det blev mycket ljusare vilket verkligen behövdes. November och december tog hårt på psyket. Nu har snön smält bort och det är ok för ljuset kommer innan sju och det håller i sig till efter 17. Tack och lov för det. 

Min vän V berättade den glada nyheten, som jag hade missat, att en ny säsong av Outlander låg ute på Netflix. Ni kan ju gissa vad jag la typ 11 timmar på i helgen. 

Älskar allt med den här serien, miljöerna, kläderna och framförallt Jamie....

Lördagar så här i februari kretsar mycket kring mellocirkusen. Har man inget bättre för sig kan man kolla och tycka till. Här ser ni mitt mellomys. Inte så lyckat, feffisarna smakade inte bra. Tur att jag har nära till Coop. En snabb sväng dit och ett rör pringels senare så var kvällen räddad. Vad jag tyckte om deltävlingen? Rätt låtar gick vidare till Finalen. Tusse skulle kunna ta hem hela skiten om inget bättre dyker upp i sista deltävlingen. 

Den här lilla ängeln tycker jag mycket om men häromdagen slog det mig... Hon ser verkligen lite deppig ut. Jag får liksom känslan av att jag borde muntra upp henne. Samtidigt undrar jag varför jag inte sett hennes nedstämdhet tidigare. Eller är hon som  den där Madonna statyn? Hon som gråter emellanåt. Föränderlig. 

Jag la mig skapligt tidigt i  går och var uppe och ute med hundarna innan sju. Njutbart då det inte var mörkt. Äggfrukost, det var länge sedan. Det är så mysigt att fixa i ordning frukost, tända ljus och göra té. Just nu är det här verkligen min favoritmugg att dricka té ur. Att sedan tända den fina lyktan är pricken över i. Jag har fått båda av mina gamla år 4:a elever på Mosstorpsskolan. Många fina minnen därifrån trots att jag inte var där så många år. Tacksam över att jag fick prova på att jobba både på högstadiet men också över min tid i min lilla 4:a. 

Det här kan göra mig så himla glad. Två, perfekt kokta, ägg! Dessa låter jag bli ribban för dagen. I dag blir det en tur till IKEA, ska käka lunch där också. På min lista står så klart ljus men också en tvättkorg då den jag har är totalt demolerad. Hur kan en tvättkorg gå sönder? Jo, har man en sån som är en säck med handtag och metallben är det inga problem. Benen har givit vika och ett har tom brutits av. 

Mitt té är verkligen populärt här hemma. Kimmo dricker det egentligen inte men han blir triggad när Freja går bananas. Djur ska inte dricka sånt med koffein i. Mitt vanliga té är koffeinfritt men just det här är det som U hade med sig och det är "svart". Jag letar med ljus och lykta efter "Bring the boost", med smak av bla kardemumma men det verkar som om det inte görs längre. Kanske är det så att jag får leta reda på en riktig téaffär, de borde ha något likvärdigt. 

I går skulle jag följa med Tyra till banken, vi hade dessvärre missat att man måste ringa och boka tid pga pandemin. Nu har vi gjort det, besöket är inbokat i morgon. På torsdag blir det en tur till Norrköping där jag har en del ärenden. Jag ska även passa på att ta turen förbi gravarna för att tända ljus. 

Sportlovet är perfekt på det sättet. Ingen stress, gott om tid att ta tag i småsaker och uträtta ärenden. Jag hoppas att alla ni, som liksom jag är ledig den här veckan får samma känsla. Återhämtning!

Ha nu en finfin tisdag.

Jag har haft en nästintill perfekt dag. Mycket beror nog på att jag la mig innan nio och sov sedan riktigt bra fram till fem på morgonen. Jag drömmer fortfarande väldigt mycket på nätterna men ddet vet jag kan hålla i sig en eller ett par månader till. När man ställer om sitt liv så som jag har gjort och dagligen möter både nya och oväntade intryck måste hjärnan bearbeta det på nätterna. Det är egentligen inte mardrömmar utan bara väldigt röriga drömmar. 

Jag har verkligen kommit in i jobbet med eleverna och börjar lära känna dem lite grann. Jag känner att jag kan göra nytta både för dem och mina kollegor. "Känslan av sammanhang" börjar infinna sig. Dagen i dag var intensiv och jag var ganska matt i både huvudet och kroppen när jag kom hem. Föreställ er känslan i mig när jag förfogar över resten av dagen precis som jag vill de enda jag behöver ta hänsyn till är mina hundar. 

Först ut på en snabbkiss med dem, sen in och värme en rejäl tallrik med pasta och köttfärssås som jag hade förberett redan i går. Men lite lätt matkoma passade jag på att se ett avsnitt av serien jag följer. Därefter blev det en långpromenad med hundarna, precis lagom innan mörkret lägrade sig. Härligt och uppfriskande. Det var inte alls kallt ute men jag kände hur jag piggnade till. 

Väl inne igen tog jag fram jobbgrejorna och satte mig ner nån timma eller två. Reflektera, skriva minnesanteckningar, planera kommande jobb och uppgifter, söka på nätet efter litteratur, uppdatera mina inloggningar på både studi och skolplus och så, givetvis, svara på mail. Allt utan stress, hjärnan med på tåget. En liten glasspaus blev det också. Jag följer mitt eget flow och det får mig att må bra. 

På tal om bra så är mitt öga väldigt mycket bättre. Med smink så syns det inte mycket. Det enda är att det känns som jag har en tandläkarbedövning runt ögat vilket är lite störande och en knöl där de mitt på "strecket" där de limmade. Hur som helst känner jag mig väldigt förvänad över att det blev bra så fort. Tacksam kanske är ett ännu bättre uttryck. 

Alldeles nyss har jag klivit ur badet där jag gjort stora onsdagstvagningen. Jag känner mig nästan gnisslande ren, från topp till tå. Jag ska bara förbereda morgondagens middag så den bara är att värma när jag kommer hem, gå kvällsturen med hundarna, se nyheterna och sedan blir det sängen för mig. Min säng är fantastisk, inte haft direkt ont i ryggen sedan jag började sova i min nya säng. Det säger väl en hel del, sängen har verkligen betydelse för kroppens välmående. 

Nu mina vänner, önskar jag er en fin onsdagskväll. Själv ser jag fram emot mina två sista arbetsdagar innan jag går på sportlov. Jag har massor av roligt, trevligt och spännande inplanerat. Längtar! Det är också en skön känsla, att gå emot lov och känna att jag verkligen, på riktigt äger både min egen tid men framförallt mitt eget rum. 

Känslan Av Sammanhang är viktig. Superviktig faktiskt både när det gäller inlärning men också socialt. Hur många av våra hemmasittare blir just det för att de saknar KASAM. Hur det blivit så har lika många förklaringar som det är olika individer men det finns ett antal stora drag som man ser. Psykisk ohälsa, NPF-diagnoser, utsatthet på skola eller jobb, oro över familjesituationen och väldigt mycket mer kan skapa känslan över att inte höra hemma eller ingå i ett sammanhang. 

Vad gör man då åt detta? När det gäller barn och ungdomar så ligger det stora ansvaret på samhället, skolan och de instanser som kan kopplas på och in. När vi kommer till vuxna är det lurigare, givetvis finns det verktyg för att hjälpa men vanligtvis går det genom vården. Första instansen kan vara vårdcentralen eller om du har jobb, via företagshälsovården. 

Jag har mött ett stort antal elever som varit/är hemmasittare. Många fler på högstadiet än mellan, och givetvis fler på mellan än på låg. Ganska naturligt, små barn är lättare att tvinga i väg till skolan än äldre. En del ungdomar går i väg på morgonen och driver sen runt på stan eller hamnar hos nån kompis. "En skola för alla" är verkligen inte det. Man kan inte knöka in eleverna i samma form. Dessa stora, anonyma skolorna med långa skåpsklädda korridorer där toaletterna är äckliga och närheten till ett centrum är stor, är som gjort för att elever ska avvika eller inte alls komma. 

Jag har mött vuxna som blir "hemmasittare" också. Vanligtvis förklär man sin frånvaro med massvis av VaB varvat med egen sjukdom. Ju mer de är borta desto mer ångest får de när de kommer till jobbet. Till slut kan det räcka att de kommer med bilen till parkeringen så utlöses ångesten. När det gått så långt är det otroligt svårt att komma tillbaka. Det brukar bli en längre tids sjukskrivning och därefter arbetsträning på annan arbetsplats eller eventuellt studier för att helt sadla om. Sverige har väldigt många långtidssjukskrivna och det tycker jag är oroande. Det gör mig på riktigt ledsen. Jag önskar att alla ska ha ett arbete och känna glädje över det. Inte så att man måste längta till jobbet men det ska kännas tryggt och att man emellanåt kan skratta med sina kollegor. 

Genom mina år som lärare men också när jag arbetade på lager eller med dementa har jag haft kul på jobbet. Jag har känt mig viktig och behövd. Jag har haft en känsla av sammanhang. Om jag varit sjuk så har jag välkomnats tillbaka och känt att jag varit saknad. 

Nu har jag bytt både stad och jobb. Jag har börjat bygga upp min känsla av sammanhang. Jag lär mig något nytt varje dag, alltifrån nån ny faktakunskap till hur en kollega "är". Det ligger inte för mig att tassa på tå men jag inser att jag bör hålla igen lite. Jag har 140 elever att lära känna och  tjugotalet kollegor. Här får man passa sig så man inte trampar i det berömda klaveret. Under gårdagen rätades ett antal frågetecken ut, givetvis fylls det på nya igen men det är ju så det är. Jag kände mig ändå lite bättre till mods och humör när jag gick hem. 

Så här såg min anteckningsbok ut efter två veckors observationer. Jag hade skrivit in alla anteckningar i ett dokument men min dator har valt att haverera så jag kommer varken åt dokumentet eller min mail. Svårt att få överblick i den här röran men jag lyckade änså lösa EHT-mötet på ett tillfredställande sätt. 

På jobbet använder sig eleverna av Polyglutt. Jag har ingen direkt uppfattning om det digitala hjälpmedlet men blev glad att se att min gamla bloggvän har flera av sina böcker med här. 

Nej, det är inte superkul att laga mat åt sig själv. Jag gör det på helgerna men i veckorna blir det matlådor från ett storkok eller som här, en snabbvariant av kyckling och pasta. Till det ett stort glas rött, i form av tomatjuice. Jag älskar tomatjuice. Drog i mig en hel liter i går. Skulle nog kunna leva uteslutande på den under en längre tid. 

Freja ligger och trycker i sin puff vid elementet, hon är en liten fryslort. Det blir inte lättare för henne när Kimmo, som helst vill ha det riktigt svalt väljer att gå ut på balkongen. Då står balkongdörren på glänt och det blir kallt i lägenheten. Det är som med småbarn, svårt att göra alla nöjda samtidigt. 

Han har fortfarande inte förstått att han kan putta upp dörren utan blir stående i väntan på att jag ska komma och öppna upp åt honom. Kimmo är nog inte den skarpaste kniven i lådan men han är verkligen den underbaraste hund man kan tänka sig. 

 Mjukstart. Jag la mig ganska tidigt i går och vaknade redan vid fem i morse, jag gick inte upp då men sov inte så mycket där efter heller. Det har varit en del "spring" i trapphuset sent i går kväll och under natten. Det bor ganska många yngre i huset och Freja vaktar rejät på kvällar och nätter. Hennes skall har väckt mig (och kanske flera grannar) tre, fyra gånger under natten. Jobbigt och väldigt svårt att träna bort. 

Som vanligt på helgmornarna kollar jag på Nymo och ger mig själv en lugn start. Jag har inga stora planer för helgen, ett par måsten och några borden och sen så vi får se vad som görs. 

Nu önskar jag er alla en riktigt fin helg!

Mitt i december, så gott det går. Galet nära jullovet, nära ledighet, nära flytt, nära bristningsgränsen. För min del är själva bristandet att jag självmant lämnar en fantastisk arbetsplats, tyvärr belägen i en sjukt dålig kommun. Jag skäms över att jag givit den ca 22 år av mitt liv. 

Det här brytet borde jag gjort för länge sedan. Jag är som en gammal skomakare, trogen vid min läst. Jag är inte en person som lämnar, vare sig relationer, jobb eller vänskap. Jag hänger i, håller ut och alla andra klyschor. Jag har hängt i så många gånger trots att det gått ut över mina egna barn, kämpat och slitit. Men nu kom jag nog till en gräns. Nu är det nog. Jag vill att mina barn ska vara de barn som kommer först. Även om de i dag räknas som vuxna. Kanske hade jag aldrig tagit det steget om inte någon fått mig att inse att det är det enda rätta. Jag kommer aldrig kunna laga de förlorade åren men kanske kan vi väva en ny väv. 

Så om drygt tre arbetsdagar lämnar jag en arbetsplats som är kanon, en klass som är underbar och som har alla möjligheter att höja sin ribba makalöst mycket. Det är kämpigt för frökenhjärtat att hålla i hop. Jag tycker så mycket om varenda unge och det var år sedan jag kände att jag hade föräldrarna med på tåget på det sätt som jag känner nu. Samverkan när den är som bäst skulle jag vilja säga. 

Då tid att baka och julpyssla är en bristvara satte jag Tyra på att baka sin fantastiska kladdkaka med smörkräm. Den var god. Jättegod. Mitt sista fikabidrag till jobbet. Nu får någon annan ta över kaffekokningen på morgonen, hämtning av mjölk och kaffe och lite kex att tugga på då och då. Jag plockar i hop ljuslyktor och liknande som jag bidragit med. Kanske får de följa med till min nya arbetsplats. 

Efter mer än 14 dagar utan att ens glimta solen så bröt den helt oväntat igenom i dag. Jag blev så lycklig och nästan hög (kanske bidrog fikabrödet lite till det också). Eleverna hade rast precis då så det kunde inte bli bättre. Jag hade ju lovat dem att så fort solen bryter igenom så kommer vi bryta det vi gör och gå ut. Nu hade de redan rast så det löste sig. 

På eftermiddagen försvann hälften av min klass i väg på övning inför uppträdande. Jag fick snabbt tänka om för de 7!!!! som var kvar. Ja, jag vet att min lilla klass är som en halvklass. De är 18 och så var två sjuka. Det är en smidig liten grupp. Jag begär inte resurs för det behövs inte men ett par tre stycken har rätt till specialundervisning av speciallärare. Något som tyvärr inte blivit av. Kanske till stor del för att man inte har några speciallärare att anställa. Men visst borde man ändå kunna hitta någon med nån form av adekvat kompetens. Det här har jag en del att orda om men väntar med det.... Hur som helst, vi tittade på The snowmen och det fanns en liten smakbit av Tyrakakan som jag kunde bjuda "de sju" på. Det blev ju succé. Så pass att jag nu i kväll suttit och messat ut recept till föräldrar som "bara måste få baka den här kakan".

Eftermiddagen har jag ägnat åt omdömen, att fixa med avslutningskorten till eleverna och liknande. Det tar tid men är också ett sätt att mentalt avsluta. Jag har ju varit mitt aggressiva jag de senast 2 veckorna pga separationsångest. Man vet vad man har men inte vad man får, pengar är inte allt osv... 

Ja, Ja... nu har jag hoppat på det här tåget och åker med. Från början var det inte alls jobbrelaterat men det slutar på så vis.  Även detta en historia vi tar en annan gång....

Mina 2,5 år på Mosstorp har lärt mig galet mycket. Jag vet att jag kan undervisa på högstadiet men där är jag bara en ok lärare, som klasslärare på mellan är jag bra. Jag har också fått lära känna många nya personer som till största del överraskat mig med sin kompetens och generositet. Två personer glimrar lite extra. K och L. Men hur fina, roliga och hälpsamma har inte de varit. Jag kan omigen bli sjukt besviken på att Norrköpings kommun kan undervärdera två så glimrande pedagoger.  Hur jag blir i min nya roll, i min nya värld får jag återkomma till. Genomskinlig som jag är kommer ni få följa med även på den resan. 

Nu önskar jag er en finfin onsdagskväll.

Detta mörker är tärande, minst sagt. Inga värmeljus i värden kan ersätta solens energigivande strålar. Jag har sagt det förr men säger det igen, det finns platser på jorden som jag absolut inte är gjord för att bo på. Norrland, Shetland, Skottland och andra grådaskiga, vädermässigt, platser skulle totalt utarma mig. På andra sidan av myntet finns allt för varma och soliga platser. Jag är tydligen en mellanmjölksmänniska. Balans mellan värme, kyla, ljus och mörker krävs för mitt välmående. 

Mörkret gör mig såååå trött. Nästan direkt när jag kommer hem från jobbet funderar jag på när jag får gå och lägga mig. Jag är allt annat än mitt bästa jag just nu, tålamodet är lågt, irritationen hög och uthålligheten obefintlig. Jag vilar mig i tanken att även den här årstiden  har ett slut. Om mindre än 10 dagar så vänder det vilket ändå känns hanterbart. 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni hittar saker som ger energi och påfyllnad. Jag har en lista på bra-att-göra saker, den ska jag ta i tu med nästa vecka. När jag är på plats i mitt nya liv ska jag verkligen ägna tid åt att få ett hem där jag mår bättre och där jag känner att jag kan få återhämtning. 

Nu önskar jag er en fin tisdag. 

I dag påbörjar jag min sista hela vecka som lärare i Norrköpings kommun. Hur det känns? Bitterljuvt. Jag är något sorgsen men tillsammans med eleverna är jag supertaggad och engagerad. Eleverna är sitt bästa jag med mig och flera har, lite oväntat, uttryckt att de faktiskt gillar mig. Det låter väl konstigt att bli glad och uppåt över så återhållsamma komplimanger men det är stort. Jättestort. Det finns ett fåtal i klassen som är ganska sargade efter sina första år i skolan. Den här terminen har de börjat läka och fått visa att de är bra personer som man kan lita på. Det har aldrig varit tydligare för mig att man kommer så mycket längre med skratt, beröm och förtroende. 

Jag har sovit massor i helgen. I fredags var jag så slut att känslan var att "jag kommer inte orka". Sömn gör susen och i dag känns det mycket bättre. Givetvis finns känslan av att "det gäller att hänga i och hålla ut" kvar i både kropp och knopp. 

I går firades Lucia. Jag var uppe tidigt och såg sändningarna på SvT. Stämningsfullt och vackert men jag saknar verkligen luciatågen från dotterns musikklasstid. 

I dag är det en lång dag på jobbet, jag vilar mig i tanken att även den tar slut. Det känns alltid tyngst på morgonen men sen så kommer man på plats och allt bara rullar på. 

Nu önskar jag er en finfin dag.