På mina mångfaldiga fackliga utbildningar har denna förkortning lyfts otaliga gånger. TIFR= TId För Rflektion. Så otroligt viktig och så utvecklande. Många fixar detta på ren erfarenhet eller bara tack vare den personlighet man är. Andra behöver tid avsatt i sitt schema och stöd av frågor som de ska tänka kring. Själv använder jag min restid till reflektion. Vad gick bra? Vad gick mindre bra? Vad kunde jag gjort annorlunda? Hur ska jag tänka nästa gång? Ja, mitt huvud är ofta fyllt av frågor. När jag sedan kliver innanför dörren och möter mina hundar släpper jag helt jobbet. Sen är inte allt svart och vitt. Jag vaknar också uppp på nätterna med huvudet fyllt av frågor och ibland svar. Då skriver jag ner det på ett noteringsblock och kan lätt somna om. Min strategi för att inte ligga vaken och grubbla. 

Sen har vi ju alla andra struliga tankar och funderingar som snarare hör i hop med privatlivet. De som rör mig och de som rör mina barn. Där är jag en sopa. Jag är en ältare i perioder. Det som hjälper mig är ofta att skriva och att tidsbegränsa. Annars går jag ner mig i mörkret. Jag skriver här i bloggforumet men har alltid skrivit dagbok, inte så där slaviskt varje dag men vid behov. Känner jag att jag behöver gräva i det känslomässiga djupet så avsätter jag en timma eller så till det. När timman har gått måste jag släppa det ochgöra och tänka på annat. 

I dag vet jag inte om jag är ovanligt känslig eller filterlös men nyheterna om utvecklingen i Ukraina gör mig så rädd och orolig att jag kände hur tårarna ville komma och faktiskt gjorde det. Både med tanke på min ålder och den historiska kunskap jag har så är det här början på något hemskt. Jag tänker på människorna där, som redan innan invasionen hade det väldigt svårt och fattigt. Bilder visar hur förskolor träffats av misiler, civila som både dödats och skadats. Jag minns Syrien, forna Jugoslavien och många andra platser men det här känns värre och kanske närmare på något sätt.  Ryssland är ett stort land med mycket makt och resurser att använda i ett krig till det kommer en galen ledare. Tankarna snurrar också kring hur vi ska kunna hjälpa människorna på plats. Hur ska vi kunna hjälpa de som kommer att komma till oss som flyktingar. Har vi lärt oss något av historien? Just nu står nyheterna på hemma hos mig men jag kommer behöva begränsa mitt tittande för att inte bli fullständigt bruten. 

"Ett storkrig som vi inte sett sen andra världskriget" Är det nu tredje världskriget startar? 

Gårdagen blev en bra avslutning på veckan och fin start på lovet. Det var klart och ljust ute, småfåglarna kvittrade och givetvis kom vårkänslorna över mig redan på morgonen. Fredagarna är som alltid fyllda av möten, jag hade både utvecklingsgruppsmöte och EHT. Sammanlagt har jag tre timmars möte och träffar bara två elever för undervisning individuellt. Låter kanske chill men de här mötena ställer stora krav och man ska hitta lösningar ganska så fort och framförallt får vi som sitter i grupperna "uppdrag" att utföra under kommande veckor. Vad vi ska göra är lite beroende på vilken yrkeskategori vi har. Jag gör ju så klart andra saker än vad kuratorn, skolsköterskan eller rektorn. Tanken är att vi kompletterar varandra så att vi kan stötta elever och pedagoger på alla möjliga sätt oavsett om det är fysiska-, psykiska-, inlärnings- eller andra svårigheter en elev har. Ofta handlar det också om dookumentationen, den kan vara snårig och svår och jag får många frågor och funderingar kring hur man ska uttrycka sig och hur detaljerad man ska vara. 

Jag kom hem tidigt i går trots att jag passade på att handla på vägen hem. Det är inte mycket som slår att komma hem medan det är ljust ute, solen skiner. Jag och hundarna tog en riktigt skön långpromenad genom trädgårdsföreningen och upp genom skogen mot vattentornet. På tillbakavägen gick vi genom Hejdegården, ner mot ån och sedan hemåt. Så mysigt och härligt att njuta långsamhetens lov och låta hundarna sniffa på pee-mail så länge de bara kunde. Det är inte bara andra hundarns dofter och spillningar hundarna upptäcker. I går såg vi lämningar efter både rådjur och det jag förmodar var räv. Djurliv in på knuten helt enkelt. 

Att ströva långsamt och ge mig tid att se mig omkring på riktigt är vilsamt för själen. Ofta tittar jag men ser inte riktigt, speciellt om det berömda ekorrehjulet snurrar på för fort. I går kunde jag upptäcka många olika vårtecken. 

Snödroppar eller vintergäck (som de ibland kallas på danska) är ena riktiga luringar. De ploppar upp efter en natt känns det som. Turligt nog är de ganska så tåliga vilket krävs då vädret är bra lurigt så här års och i vår del av landet. 

Det händer en del i Trädgårdsföreningen. Förra året rev man tex upp asfalten och ändrade promenadvägarna till stråk av grus och sand. Absolut mysigt för mig som tar mig fram med lätthet och njuter av ännu lite mer naturkänsla. Jag kan dock inte sluta fundera på om de som går med rullator eller rullstol tar sig fram lika lätt. Hur blir det när det blir skyfall igen? I höstas blev det som floder i nerförsbackarna och gångarna mer eller mindre spolades bort. Precis  bakom byggstängslet har det grävts en relativt stor grop. Jag kunde inte se någon skylt någonstans om vad det ska bli men jag gissar på en damm. Spännande!

Vår i går, vinter i dag. Bilden är tagen nu vid femsnåret på morgonen och snön vräker fortfarande ner. Jag bara gillar läget. Hade gillat det på riktigt om det bara var några minusgrader. Det här blir bara slask och smutsiga hundar när vi går ut. Känns skönt att vi gick så långt i går för då kan jag utan dåligt samvete ta de lite kortare turerna i dag men i gengäld gå lite oftare. 

Jag ska bland annat använda dagen i dag till att gå en sväng på stan, jag har lite ärenden jag behöver göra, saker som ska handlas och så kommer det bli en fika också. Får se om det blir något av de gamla vanliga ställena eller om vi provar på något nytt. Jag gillar inte Espresso House även om deras kaffe och urval av fikabröd och smörgåsar är fantastiskt. Miljön är inget för mig. Jag vill ha en lugnare tillvaro med högre mysighetsfaktor. Turligt nog finns det flera ställen att välja på. 

Jag hoppas att ni liksom jag vaknar utvilade i dag och får en bra start på helgen. Har du precis som jag en veckas ledighet så önskar jag att du får vara frisk, får tid för både roligheter och återhämtning och att du laddar batterierna för att orka köra hårt fram till påsk sen. 

I går fick jag en timmas sovmorgon, i dag två. Underbart! Å andra sidan släckte jag ett par timmar senare än vanligt. Jag gjorde väl som de flesta andra i Sverige, satt och dumglodde på Mello. Är det min ålder eller är det bara som så att bidragen är sämre än nånsin så här långt och produktion och manus sisådär. Nej, tacka vet jag Mr Björkman och herr Sillen. De kunde sina saker. Jag bytte kanal efter bidragen, där var min uthållighet totalt slut. 

Klockan 07 hemma hos mig, 30 minuter senare är det nästan dagsljus ute.  

Jag har givetvis varit ute med hundarna. Det var ganska blåsigt men ljummet ute. Klockan är strax halv åtta och ljuset är redan här Och bär löfte om en bra dag, en fin vecka och därefter 9 dagars ledighet. Som vanligt inför loven har jag en del inplanerat såsom att träffa kompisar, hänga med barnen, gå ut och äta och så bio så klart. Det var år sedan jag var på bio. Jag kollade lite för att se vad som går just nu men det var inget som verkade superbra. Men vi ska ändå på bio, bara för att.

Det här med att ringa från oidentifierat nummer till mig är sällan en bra idé. Vill man vara anonym eller har så starkt integritet att man inte visar var man ringer ifrån så respekterar jag det genom att inte svara. Vi kan väl säga som så att det inte är många samtal som är skyddade som jag på något sätt gillat eller uppskattat. Kvart i åtta i går hände det igen, jag svarade inte. Men när det sen ringer igen, en kvart senare, förvånar jag mig själv genom att svara. Det är X. En gammal elev från mitt förra jobb. De hade nog bara tänkt busringa. Ett gäng ungdomar utan något att göra och som då kommer på att de ska ringa sin gamla lärare. Ganska gulligt egentligen även om jag hörde att hen försökte vara både kaxig och tuff. Trots det fick jag omigen frågan om när jag kommer tillbaka, varför jag slutade och så vidare. Jag fick också veta att de bytt lärare flera gånger efter mig, stackars barn. Det gjorde lite ont i mig. Att de om och om igen blir svikna och lämnade av viktiga vuxna. Vissa elever som har skilda föräldrar och bor varannan vecka träffar sin lärare fler vakna timmar än vad de träffar sina föräldrar. Sorgligt. Vad jag förstått så är har det varit många lärare och personal som slutat på den skolan det senaste året. Många har också gjort som jag, bytt kommun. Det säger mer om skolans och kommunens personalpolitik än om själva arbetsuppdraget. 

Nu sitter jag som vanligt här och ger mig själv en lugn start på dagen. Jag har redan fått i mig dagens första mugg med té så nu är det dags för kaffe. Jag dricker alltmer sällan kaffe förutom på jobbet eller när jag fikar på stan. Lathet kanske. Men i dag känner jag att jag behöver lite extra koffein för att kickstarta. Söndag i dag och äntligen kan vi ses allesammans. Tyras covid är över, jag har fått tre doser och livet känns ljusare och tryggare på så många sätt. 

Jag tänker på det ibland. Att saker och ting är riktigt bra nu. Framförallt är min ständiga inre stress borta, jag är i princip aldrig arg och jag tror jag vet varför. Det är ofta kämpigt på jobbet på olika sätt. Alltifrån elever som har stora utmaningar att ta sig igenom, frånvarande personal och personal som är utmattade av att jobba dubbelt. Sånt är inga (nästan) problem för mig längre då jag har hittat balansen. Jag får tid för lugn, ro och återhämtning på hemmaplan. Det betyder oerhört mycket för min hälsa och för att hjärnan ska fungera på bästa sätt och jag ska kunna vara mitt positiva, lösningsfokuserade, glada jag på jobbet. Så bra har inte många av mina kollegor. De är yngre, har yngre barn så deras vardag är förutom jobb fyllt av vab, hämta och lämna, skjutsa till fritidsaktiviteter och ta hand om ett hem för en hel familj och inte bara som jag, åt mig själv. Däremellan ska de vårda sin relation med sin partner och planera in semestrar. Tur att de är just unga så deras naturliga energinivå är så pass mycket högre än min. Jag minns själv hur jag kände det som att jag gick i en tunnel, jagandes efter ljuset under tiden barnen var små. 

Man klarar mycket bara man får tid till återhämtning. Den kan se ut lite olika ut så klart.  En del tränar, en del stickar, bygger på kolonilotten, målar, går i kyrkan, bakar, tränar hundar, rider, träffar vänner, går och får massage, spelar datorspel, kallbadar  eller vad som helst. Det viktiga är att man gör något man tycker om och kanske till och med skrattar när man gör det. 

Så nu önskar jag er en härlig söndag och hoppas att ni gör något som ni tycker om och blir glada av. 

 
Och som avslutning får ni en bild på min räkmacka gjord på fröknäcke. Perfekt till Mellon i går. 

Vardagsrutinerna spiller över på helgerna. Även om jag i dag sov ända till 05:30 Vilket är en timmas sovmorgon. Skön start på dagen att vakna utvilad, relativt pigg och absolut inga biverkningar kvar efter tredje dosen förutom att armen är lite öm. Jag har haft en bra vecka och hunnit ifatt en del på jobbet men det är fortfarande ganska hektiskt. 

 
Jag började dagen med en mugg té och ett avsnitt av Uppdrag mat. Ett perfekt sätt att starta dagen. Nu har hundarna varit ute på sin första runda så jag har parkerat mig i soffan med ännu en rykande kopp té och ska se ett avsnitt av en serie jag tittar på. Lägenheten vilar i ett mjukt sken av tända ljus. Bästa stunden på dagen är när jag är vaken före alla andra Och mörket ännu omsluter min värld.  Jag tror det alltid varit så om jag tänker efter. Det utvecklades för ett par år sen när jag hade en annan livsituaktion då det var svårt för mig att få egentid. Det är som att min hjärna behöver den här formen av lugn och ro för att fungera på bästa sätt. Återhämtning. 

 
En annan form av återhämtning är när jag stickar. Det monotona lugnar och att se har det växer fram ett stycke varv efter varv är tillfredställande.  Kimmo är inte alltid nöjd med att jag sitter parkerad utan kommer emellanåt och vill ha lite uppmärksamhet eller tala om att det är dags för en promenad. 

 
Den här tjejen gjorde sig illa i höger bakben för en vecka sen och har haltat till och från. Det har gjort att innelek har uteblivit och promenaderna bestått av korta rundor på plant underlag. Det är jättesvårt att få henne att inte på egen hand hoppa upp och ner i soffan eller sängen när vi är hemma eller upp på bänkar och stenar när vi är ute. I går var hon haltfri så vi tog en långpromenad  i solskenet. Underbart och perfekt. Vindstilla, solen värmde faktiskt och marken var frusen så vi slapp en massa lera och geggiga hundar. 

 
Turen gick runt i Trädgårdsföreningen och upp till Belvederen. Utsikten är magisk och då det var klart väder såg jag rökpelaren från bruket i min tidigare hemort. 

 
Nu när restriktionerna är släppta kanske den här scenen kommer användas i sommar. Jag ser fram emot att min "nya" stad ska visa sig från sin bästa sida. Jag hoppas på diverse konserter och uppträdande här som man kan picnica till i sällskap av de bästa. 

 
Än är det långt till den riktiga våren men jag älskar att vi får små glimtar nån dag här och där. Ljuset återvänder skönt nog  utan att bry sig om vad det står på termometern. 

I dag ska här handlas, städas och fixas inför månadens söndagsmiddag. Barnen kommer i morgon och då blir det en klassiker i form av stek, hasselbackspotati, massor av grönsaker och god efterrätt. Tyra som inte äter kött kommer få halloumi istället. Hon fick välja på det och kyckling. Jag förstår hennes val, det kan bli tröttsamt att äta kyckling var och varannan dag.

Innan jag tar tag i dagen ska jag sitta här och njuta en stund till. Jag hoppas att ni alla får en fantastisk helg. 

Jag vaknade kvart i fem i dag och var utsövd och pigg. Det är en känsla som slår mycket annat. Jag värdesätter att ha gott om tid på morgonen och att få vakna till i lugn takt. Kaffe i sängen, tända ljus och morgonmys med hundarna lägger grunden till en bra dag. 

Trädgårdsföreningen är magiskt fin i gryningen men sin ljuvliga ljussättning. Trots den mörkare tiden på året stöttar naturen upp genom att lysa upp tillvaron med ett lövverk som går i sprakande färger. 

Oktober månad är den "rosa månaden". Vi uppmärksammar och lyfter fram det faktum att många drabbas av bröstcancer, både män och kvinnor. Här i stan är stora delar av belysningen färgsatt med ljust rosa toner under den här tiden. Vackert, vemodigt men också hoppingivande. 

När det är klart väder kan jag få njuta av vackra soluppgångar "trots" att jag bor i stan. Staden har sina fördelar, precis som förorter och landsbygd har. Jag blir dock lite irriterad över att människor på landet ofta uttrycker att "det är synd om de som bor i stan" och menar på att vi inte får uppleva stjärnklara kvällar eller fina soluppgångar. Precis som de kan ta sig in till stan för att njuta av kulturliv, shopping och vackra parker kan vi stadsbor ta oss ut på landsbygden för att ta del av dess sceneri. 

Jag har egentligen inte saknat min bil någonting sedan jag sålde den. Jo, kanske lite i somras då jag inte tog mig ut i skogen eller till någon sjö så lätt men inte annars. Jag har kommit att uppskatta bussturerna till och från jobbet väldigt mycket. Under 20 minuter kan jag sitta och bara tänka, drömma, kolla av sociala medier, läsa nyheterna eller bara vara utan att behöva vara på allerten och ha koll på trafiken. Jätteskönt och miljövänligare. 

När jag kommer tidigt till jobbet ligger den långa korridoren öde och jag känner ett lugn inom mig. I dag mötte jag däremot fritidshemsbarnen och det gjorde mig så glad. Två härliga barn mötte mig med varma kramar och då känner jag ännu mera att jag är på rätt plats i livet. Det finns inte mycket mer att önska. 

Nu hoppas jag att ni får en fin torsdag. Jag har långdag med föreläsning och seminarie fram till 17. Det sker digitalt så jag tänker åka hem på min lunch så att jag kan delta i lugn och ro. Eftersom det är torsdag kommer jag sedan ägna kvällen åt att tvätta, gå med hundar och kanske dra ihop ett storkok med köttfärssås och pasta. Matlådorna i frysen är snart slut så lite påfyllning behövs. 

Allt väl till er alla!

Söndagsmorgon och jag känner mig glad. Vilken skön känsla att vakna upp på morgonen med en pigghet i hela mig, ta ut hundarna, dricka kaffe och allt med en känsla av att trivas och vara nöjd. Det är nog gårdagens mysiga middag med barnen som fortfarande ligger kvar i kroppen som en mjuk, värmande filt. Jag ska lägga känslan på minne så att jag lättare hittar tillbaka till den när jag som bäst behöver den. 

Ibland känns det som om jag bäddar i onödan. De här två, framförallt Kimmo, river gärna runt bland överkast och kuddar. Freja söker mest en plats i solvärmen. Ibland händer det att jag kommer hem på eftermiddagarna och finner kuddarna på golvet, överkastet borta och duntäcket i en rul längst ner i sängen. 

I går var det för en gångs skull lugnt på innergården och jag och Freja kunde sitta där ute nån timma på kvällen. Så himla mysigt att bara andas, läsa i en bra bok och vara. 

Denna söndag ska jag gå en sväng på stan, fika med en vän och sedan ta en riktigt lång och skön promenad med vovvarna i trevligt sällskap. Eftersom det är söndag har jag tvättstugan framåt kvällskvisten. Då ska jag också passa på att förbereda inför jobbveckan. På det stora hela tror jag det här blir en strålande dag, både vädret och mitt humör tyder på det. 

Hösten ändå! Dagar som dessa är den helt magisk. Den höga, klara luften är så energigivande. Det känns som om jag sköljer av hjärnan i en kall fjällbäck. All oro, all tanketrafik bara försvinner. Underbart!

Jag hoppas er söndag blir lika bra som min. Så hörs vi framöver...

Min pappa! I dag är det 11 år sedan han tog på sig sina änglavingar. Han var minsann ingen dussinmänniska. Han gjorde intryck på många, på gott och ont. Även på mig. Så här många år senare spelar minnena ett spratt, ett bra sådant, och jag minns nästan bara alla fina stunder. Jag har på de här elva åren tagit reda på och förstått vad som formade honom till den han blev och var. Det jag minns allra bäst är vilken bra morfar han var till mina barn, även när hans ork tröt pga hans sjukdom. KOL! En djävulusisk sjukdom som skapar både ångest och panik. När den eviga sömnen kom till pappa kom den som en befriare. Jag försöker tänka så, att efter ett slitsamt liv med många år av andnöd så kom döden som en befriare även om jag vet att pappa velat vara kvar hos oss. I dag ska pappa minnas och kanske hans liv firas genom middag tillsammans med mina barn. Vi ska dela våra minnen alltifrån Elis "orka-gå-choklad" och Tyras bus med morfar när hon badade i plaskpoolen eller satt i sandlådan till mina egna minnen där pappa för varje år blir alltmer lik en superpappa. Han gjorde alltid sitt bästa och alla val han gjorde, gjorde han för att han trodde det skulle bli det bästa för oss som var nära honom. 

Man får väl ändå kalla det lördagslyx att vakna supertidigt, tassa upp och sätta på kaffe för att sedan få dricka det i sängen. Jag vaknade strax efter fem men kände mig ändå skönt utvilad. Underbart, det behövde jag. På morgonpromenaden var vi som vanligt, på helgerna, nästintill ensamma ute. 

Jag älskar hösten, det är så underbart att tända ljus, svepa in sig i en filt eller...

... gosa med den här myshunden. Freja har två lägen, av eller på. Fullt ös eller totalt lugn. Hon kan ligga så här, till synes i drömmarnas värld men vid minsta ljud kan hon fara upp och vara klarvaken. 

Jag sällar mig till skaran som "förfasar sig" över alla dessa elsparkcyklar. De allra flesta lämnar dem på ett bra och säkert sätt men så finns det givetvis ett antal PUCKON. Dessa idioter verkar helt befriade från trafikvett eller sunt förnuft. Jag hör till de lyckliga som vare sig är synskadad eller i behov av rullstol eller rullator. En sån här parkering ställer till problem om man måste styra ner rullstolen från trottoaren, kanten är väldigt hög och jag gissar att tipprisken är ganska stor. 

Hösten är verkligen här. Det märks bla på att planteringarna i Trädgårdsföreningen tömms. Vilken tur för mig att jag nallat skott från palettbladen vid två tillfällen. 

Vacker kvällspromenad tidigare i veckan. 

Jag har vid två tillfällen i veckan varit i Johanneslunds centrum. Jag gillar området alltmer. Här finns allt man kan önska sig. När jag kommer hit känner jag ett lugn. Det är rent och fräscht och det finns oväntat många grönområden som skulle vara perfekta för mig och hundarna. Själva centrumet har allt man behöver, är öppet och ljust och fyllt av trevliga människor. Om jag ska flytta är det här verkligen ett område jag kan tänka mig. 

Visst får den här bilden ens fantasi att gå igång. Som en sagovärld. Vem bor här, vilken är deras historia, vad kommer att hända osv. Jag har sagt det förr men vår natur är verkligen magisk. 

Nu önskar jag er en superhärlig lördag. Jag tror den blir fantastisk både vädermässigt och på andra sätt. Ha det riktigt göttigt nu. 

Eller hur? Så min drake måste vara på väldigt hög höjd. 

Kort summering; 11 månader senare har jag äntligen fått rätt sänggavel, men den felaktiga står kvar då man har ett bolag för leverans och ett annat för upphämtning. Hur sjukt är det? Dessutom måste man "sitta på pass" i 4 timmar då fraktbolagen inte kan säga en exakt tid. Om det här löser sig vid nästa bokning har jag suttit på pass 5x4 timmar. Alltså 2,5 arbetsdagar. Jag inser nu att det är en mycket dyr säng med gavel jag köpt från Trademax. 

Annat trassel den sista tiden är ett borttappat körkört, medicin som inte kan hämtas ut då det krävs legitimation, mamografi jag inte kunnat gå på av samma anledning. O så en del annat men nu släpper jag det. I alla fall för nu. Nu är det fredag. Jag har stuvat sänggaveln på plats och det blev ok. Tror jag måste köpa en sängkappa för att känna mig helnöjd. 

När jag ändå skulle ut och slänga kartongen och en massa plast så passade jag på att hiva solstolar, en golvlampa, balkonglådor och blommor över balkongräcket för att sedan gå med det till returrummet. Bättre sent än aldrig men nu är balkongen till viss del som jag vill ha den. 

September har ju alltid varit en händelsrik månad. Många fyller år, svåra saker har hänt, både personliga och värdsliga. För mig är den här dagen den dagen jag miste min andra mamma. Finaste faster Stina. Jag har berättat om henne förr och kommer göra det igen. Hon har gjort sådana avtryck att tom min dotter har en tatuering i hennes ära och om hon får en dotter nån gång ska hon heta Stina. 

Just i dag tänker jag tänka på allt fint kring Stina, inte något annat. Jag har tänt hennes "Välkomstlykta" som hon tyckte så mycket om. Jag borde köpt hem räkor eller kräftor som hon älskade så mycket men jag var nog både för trött och för mätt för att tänka så långt. Det kanske får bli i morron. 

Ute är det magiskt varmt och Freja och jag har intagit balkongen. Det kan vara så att vi sover räv här en liten stund innan det är dags för nästa hundpromenad. Det har varit så livat på min baksida, alla dagar i veckan, sen i april, så jag har inte nyttjat min balkong så mycket. Nu tänker jag att vi ska passa på. 

Jag önskar er en fin fredagskväll och en härlig helg.