Den här helgen har verkligen gått i mysklädernas tecken. Jag behövde verkligen det. Det är så många förändringar som är på gång och många beslut som ska och har fattats så jag är mentalt utmattad. Att vädret är galet grått och blött förstärker verkligen min känsla av trötthet. 

Redan på fredagsmorgonen var hela min värd grådaskig. 

Även om jag vände kameran åt andra hållet så är känslan av mulet och grått verkligen mycket större än den av en färgsprakande höst. 

I fredags eftermiddag passade jag på att ta en fika med Tyra. Jag älskar fika, speciellt om det finns en god bulle att ta till. Dumt nog så tänkte jag ta ut svängarna lite och valde en äppelpaj. Det skulle jag inte gjort för den var inte alls god. För mycket nyttigheter i den, som chiafrön och alldeles för lite socker. Nästa gång kommer jag att hålla mig till en hederlig kardemumma bulle. Tydligen var en slang till kaffebryggaren sönder så vanligt kaffe gick inte att få. Vi tog istället american espresso. Lättast att beskriva den är att du tänker på en halv kopp med bryggkaffe som du sedan spär med vatten. Blaskigt helt enkelt. 

Freja känner också av att det är mysväder. Hon är lugn inne och vill gärna ligga i famnen och sova räv. 

Alltså hon är ju så gullig att jag skulle vilja ta mig en liten tugga. Varför blir det så? När jag ser något riktigt gulligt som jag tycker om så vill jag ta mig ett bett. Är det bara jag eller är det fler som känner igen sig. 

I dag ska jag göra så lite som möjligt. Städa ur bilen som ska besiktas i morgon. Just nu är den som en grusig soptunna. Baksätet är fyllt av pantflaskor och övriga fack och ställen smockfulla med allt från gamla parkeringsbiljetter till tomma snusdosor och godispåsar. 

Jag har börjat se en väldigt lättsedd serie som heter The good witch. Den kräver verkligen inget av sin tittare utan är lågmäld och mysig. Perfekt för en mulen dag när jag fortfarande går i pyjamas. 

Nu önskar jag er en fin söndag och en bra uppladdning inför kommande arbetsvecka. 

Jag har lite för mycket i mitt huvud just nu. Förutom de gamla vanliga sysslorna som brukar vara fullt tillräckliga trängs andra måsten, bör och skulle vara bra. Vet inte om det är det eller något annat men strax efter lunch i dag kom huvudvärken och med den pipljuden i öronen. Hur gammal är man inte när hjärnan sänder ut detta evvinerliga pipande. Det går över, absolut, jag vet det men... Det är galet jobbigt när det pågår. 

Det äter på mitt tålamod och jag blir en dålig verion av mig själv, mitt lärarjag, mammaperson och kollegeMia. Nu ska jag strax påbörja veckans värsta lektion. 115 minuter i ett svep med ett gäng 10-åringar. Det är inte vettigt. På pappret får de sina minutrar men i verkligheten blir vi tvugna att göra avbrott för att röra på oss och få frisk luft. 

I eftermiddag ska jag sedan hasta över till Linköping, träffa Tyra och lite annat. Jag hoppas pipandet ska upphöra. Om inte får jag försöka överrösta det med hjälp av en podd rätt in i hjärnan. 

Tidig söndagssummering. Det är två veckor sedan sist. Att jag inte skrivit på länge beror inte på att jag inte haft saker att reflektera över eller saker att berätta. Snarare tvärtom. Det har hänt så mycket att min hjärna gått på högvarv. Jag har behövt prata live med människor jag tycker om och som bryr sig om mig. Såååå tacksam över mina barn som lyssnat och kommit med kloka råd, kollegor både gamla som nuvarande, vänner, bröder och släktingar.

Ångesten är slltid som störst innan beslutet är fattat. Något jag fått bekräftat i helgen som jag spenderat med två fina vänner från tiden i Falun. Mitt ute i den Västgötskaskogen, vid en sjö och med svampskogen bakom knuten kunde vi alla tre konstatera just det. Ångesten är som störst innan beslutet är fattat.

I onsdags tackade jag ja till en tjänst i Linköping. Den motsvarar den jag har nu. 4000 mer i lön. Det kändes fantastiskt. Dagen efter ringer rektorn från den skola och den tjänst jag helst ville ha och utan omsvep erbjuder mig jobbet. Och utan ngn som helst förhandling ger mig ännu högre lön. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte skrivit på något på den första tjänsten.

Jobbet känns bra, nu gäller det bara att hitta boende. Det kan bli lite knepigt. Jag är väldigt osugen på att pendla ens för en kort tid. Måste jag göra det kommer jag få en sjuk inre stress.

Att åka hemifrån i helgen, trots förkylningssymptom, var bra. Här har jag bara kunnat vara, andas frisk luft, äta god mat, prata minnen och bara vara. Timmarna i skogen, då vi i lugnt tempo tog oss genom mossbeklädd granskog och magisk bokskog var så läkande på något sätt.

Att försöka fånga magin genom mobilens kamera är omöjligt. Men bilderna kommer hjälpa mig att behålla dessa glimrande ögonblick i minnet länge, länge.

Det hade gått 23 år sedan vi sågs alla tre på en gång. Det är helt galet. Vart tog tiden vägen? Vi är fortfarande samma unga personer på insidan, bara lite mer använda på utsidan. Barn, familj, jobb, vinster och förluster har satt sina spår i oss.

Jag hoppas det inte kommer ta 23 igen innan vi ses igen. Det skulle i så fall innebära att jag är 70 år och förmodligen pensionär då. Om man ens är i livet...

Här kommer lite bilder ifrån omgivningarna.

På nerresan. Solnedgång över Vättern.

Förvirrad älgkalv utmed vägen.

Magisk utsikt från stugan.

Nej, DN här fick inte följa med hem.

Över stock och sten...

Vackert, glimrande är restprodukterna vid fältspatsgruvan.

Bokskog med resterna av gamla hus.

Vi hittade mycket kantareller.

Inte heller de här fick hamna i korgen men det såg coolt ut.

Cissi och jag vid en av fyndplatserna.

En sisådär 8 liter fick vi med oss hem. Underbart och middagen blev strålande god. Kyckling, potatis och kantarellsås.

Ny är det snart dags att ta tag i dagen, dricka kaffe, äta frukost, packa och bege sig hemåt. Jag har varit vaken sedan 05:30 så jag gissar att det blir ännu en tidig kväll när jag kommer hem.

Jag önskar er alla en fin söndag.