Tidig söndagssummering. Det är två veckor sedan sist. Att jag inte skrivit på länge beror inte på att jag inte haft saker att reflektera över eller saker att berätta. Snarare tvärtom. Det har hänt så mycket att min hjärna gått på högvarv. Jag har behövt prata live med människor jag tycker om och som bryr sig om mig. Såååå tacksam över mina barn som lyssnat och kommit med kloka råd, kollegor både gamla som nuvarande, vänner, bröder och släktingar.

Ångesten är slltid som störst innan beslutet är fattat. Något jag fått bekräftat i helgen som jag spenderat med två fina vänner från tiden i Falun. Mitt ute i den Västgötskaskogen, vid en sjö och med svampskogen bakom knuten kunde vi alla tre konstatera just det. Ångesten är som störst innan beslutet är fattat.

I onsdags tackade jag ja till en tjänst i Linköping. Den motsvarar den jag har nu. 4000 mer i lön. Det kändes fantastiskt. Dagen efter ringer rektorn från den skola och den tjänst jag helst ville ha och utan omsvep erbjuder mig jobbet. Och utan ngn som helst förhandling ger mig ännu högre lön. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte skrivit på något på den första tjänsten.

Jobbet känns bra, nu gäller det bara att hitta boende. Det kan bli lite knepigt. Jag är väldigt osugen på att pendla ens för en kort tid. Måste jag göra det kommer jag få en sjuk inre stress.

Att åka hemifrån i helgen, trots förkylningssymptom, var bra. Här har jag bara kunnat vara, andas frisk luft, äta god mat, prata minnen och bara vara. Timmarna i skogen, då vi i lugnt tempo tog oss genom mossbeklädd granskog och magisk bokskog var så läkande på något sätt.

Att försöka fånga magin genom mobilens kamera är omöjligt. Men bilderna kommer hjälpa mig att behålla dessa glimrande ögonblick i minnet länge, länge.

Det hade gått 23 år sedan vi sågs alla tre på en gång. Det är helt galet. Vart tog tiden vägen? Vi är fortfarande samma unga personer på insidan, bara lite mer använda på utsidan. Barn, familj, jobb, vinster och förluster har satt sina spår i oss.

Jag hoppas det inte kommer ta 23 igen innan vi ses igen. Det skulle i så fall innebära att jag är 70 år och förmodligen pensionär då. Om man ens är i livet...

Här kommer lite bilder ifrån omgivningarna.

På nerresan. Solnedgång över Vättern.

Förvirrad älgkalv utmed vägen.

Magisk utsikt från stugan.

Nej, DN här fick inte följa med hem.

Över stock och sten...

Vackert, glimrande är restprodukterna vid fältspatsgruvan.

Bokskog med resterna av gamla hus.

Vi hittade mycket kantareller.

Inte heller de här fick hamna i korgen men det såg coolt ut.

Cissi och jag vid en av fyndplatserna.

En sisådär 8 liter fick vi med oss hem. Underbart och middagen blev strålande god. Kyckling, potatis och kantarellsås.

Ny är det snart dags att ta tag i dagen, dricka kaffe, äta frukost, packa och bege sig hemåt. Jag har varit vaken sedan 05:30 så jag gissar att det blir ännu en tidig kväll när jag kommer hem.

Jag önskar er alla en fin söndag.