Gift, något man kan vara eller något man kan ta. Hur kan ett livlångt löfte mellan två personer ha samma namn som något som är förstörande och farligt? Ibland är det svenska språket otroligt dumt och konstigt. Jag fastnar ofta på sådana här ord, kanske mindre nu än när jag arbetade med elever som har svenska som sitt andra språk. Dessa elever öppnade ofta ögonen på mig och visade på sådana här ordkrockar. En av de bästa exemplem var när jag för många år sedan ställde frågan "Hur kan man beskriva vad en skärgård är för något?" Svaret jag fick av en pojke från Bosnien var "Där finns det många rosa hus.". Underbart. Men också imponerande att han faktiskt visste att färgen rosa ibland även kallas skär. 

Gift kommer i alla former och kan göra olika typer av skada. Att skvallra, hysa agg eller irritera sig på någon/något som man inte kan göra något åt är som att själv dricka gift och vänta sig att någon annan ska dö. Helt omöjligt. Det blir bara en energitjuv. Är det något jag inte själv kan förändra så får jag försöka förändra mig själv och mitt förhållningssätt. Det är ju allmänt känt att den enda man kan förändra är sig själv. Andras förändring är bara kosmetisk på nåt sätt. At be någon att andra sig är liksom kört, det man kan önska och kanske få uppfyllt är att någon tänker på att förändra sitt handlande och agerande. Typ ställa in disken, hänga upp handdukar, inte svära så mycket osv men allt detta är avhängigt på att den andra personen är välvilligt inställd och är redo att anstränga sig. 

Att be någon vara lite gladare, mindre trött eller positivare är svårare då det mera handlar om hur en person är. För att en person ska förändra jaget kräver en enormt stor vilja hos personen själv.. Lite flummiga funderingar så här på söndagsmorgonen men ibland maler det runt och jag försöker fundera på hur jag ska kunna omsätta dessa tankar i praktiken. 

Jag är nu inne på dag tre i min avgiftning. Huvudvärk de luxe, beroende på kaffebrist gissar jag. Koffein är ett gift när man intar det i de mängder jag har gjort senaste tiden. 6-8 koppar om dagen är inget snällt mot kroppen. Dag tre är den värsta dagen, mer än hälften kvar och jag vacklar. Varför måste jag göra detta? Räcker det inte med att bara dra ner på allt jag vill rensa ur? Jag kommer ju ändå börja med både kaffe, socker och salt igen? Det skulle vara sååå lätt att ge upp nu. Averfarenhet vet jag att det blir så här. Kropp och knopp protesterar som mest dag tre. 

Varför fortsätta då? För att faktiskt visa för sig själv att jag har kraften att styra över många av mina begär, att få en bra och ren start på året. Rent automatiskt tänker jag nyttigare efter en fasta vilket gör att min ribba för att "unna mig" onyttigheter sänks. Helt på egen hand höjs den under året och utmynnar i nån form av frosseri den sista halvan av december. Det är helt ok, just eftersom jag börjar om och liksom rensar ur och startar från noll efter avgiftningen. 

Jag kan äta allt men inte alltid och hela tiden. När man börjar bli så "gammal" som jag är och också med min sjukdom kan jag inte stoppa i mig vad som helst när som helst. Jag försöker äta så antiinflammatoriskt som möjligt. Jag måste passa mig för att lägga på mig för många kilo då jag vet att väldigt lite sätter sig jättefort i mina knän. De är svaga och klarar inte att bära runt på för mycket. 

I dag har jag inget egentligt inplanerat. Några promenader, lite matlagning åt resten av familjen och kanske en tag i tvättstugan ska väl hinnas med. Jag har också lite jobb att göra, inga stordåd kommer dock att uträttas. Exakt så som det ska vara på en grå söndag i början av nya året. 

Nu önskar jag er alla en riktigt skön "första söndagen efter trettondagsafton".