Mitt lov börjar på det mest glimrande av sätt. Jag är här och nu, ser storheten i det lilla och jag blir glad, stundom fylls min mage med fjärilar och det är nog det som är lycka. 

Lov betyder att jag är ledig på egen hand. "Vanligt folk", alltså de som inte är lärare, jobbar. De flesta av mina vänner är dock lärare vilket betyder att det är nu vi hinner ses. Vi får möjlighet att komma i kapp det vi missat sedan förra lovet. Jag är så lyckligt lottad att flera av mina vänner är på samma sätt  som jag. En lång tid kan ha passerat utan att vi setts eller pratats vid men när vi ses är det som om det var i går. 

I går valde jag att vakna tidigt. Det ger mig en lyxig start på dagen, kaffe i sängen med Nyhetsmorgon på tv:n, ett tänt doftljus i fönstret och mys med mina pälsklingar.   

Att sedan i lugnt temp dra i väg till gymmet för en stunds träning innan det blir folkfyllt var ett bra val. Det är lite extra kul att träna nu när gymmet fortfarande känns nytt för mig.

Vid lunch dök en gammal vän upp. Gammal är hon ju inte, vi konstaterade skrattande att det är så konstigt.... vi är fortfarande i 30-års åldern men våra föräldrar är/skulle varit i 75-års åldern. Så märkligt. Mycket prat blev det. Vi har numera två nästan vuxna barn med allt vad det innebär och ett intensivt liv med lärarjobb, aktiviteter och fullt upp med att vårda de relationer vi omger oss med. Vi har dessutom följts åt i yrkeslivet på så sätt att vi båda gjorde ett år i Finspång och sedan fastnade vi på vår nästa arbetsplats i nästan 20 år (dock inte samma) för att sedan ta tag i saken och byta arbetsplats till hösten 2018. Bra val för oss båda. 

En underbart vacker bukett tulpaner som jag fick av bästa Ullen. 

Eftermiddagen fortsatte på bästa sätt med en skön hundpromenad med podden Skäringer&Mannheimer i lurarna. Hundarna börjar bli bortskämda med de är långpromenaderna. De dagar det inte blir av blir de så rastlösa. Jag blir så varm i hjärtat när de tydligt visar med hela sina pälsklädda kroppar hur lyckliga de blir när kopplen åker fram. Alltid lojala och alltid glada. När jag tänker på det har de så många gånger räddat mig. 

Hundarna har tvingat ut mig, flera gånger om dagen oavsett väder. De visar sin tillgivenhet och kärlek genom att söka närhet. Det är omöjligt att känna sig stressad när en liten hundkropp tränger sig intill och ett par bruna ögon dyrkande tittar upp på en. När det händer sitter jag mer än gärna kvar en extra stund och då går pulsen ner och tankarna stillar sig. De får mig att landa och vara närvarande i varje ögonblick. Det är hundarna som får mig att uppskatta och älska allt som naturen bjuder på.

Ozzy, min katt, var det första djur jag köpte. En katt är härligt men den blir aldrig så tillgiven som en hund. Den kommer och går helt på sina egna villkor, vilket kan vara en del av charmen. Vår Ozzy var verkligen räddnningen när han kom till oss och jag är så oändligt tacksam över att han klarat alla våra flyttar så bra. Det liv han nu lever är formodligen det bästa av hans nio. Det är en fröjd att se hur han levt upp när vi flyttade till villalivet. Han kommer och går som han behagar och vill. Inne en stund och sedan ut ett tag för att sedan komma in igen och äta lite och återigen ut en sväng. 

I dag ska jag in till stan för lunch med gammal kollega. Det ska bli supertrevligt. Jag gissaar att vi kommer skvallra en del, prata om våra olika nulägen men också om en massa annat. På eftermiddagen är det dags för ett läkarbesök, inga konstigheter alls bara bra att jag får till det samma dag då jag ändå är inne i stan. I kväll ska jag prova att gå på ett yogapass på gymmet. Det måste nog vara 9 år sedan jag själv instruerade några yogapass. Tänk att det gått så lång tid. Tänk också att jag under en lång tid inte kunde jobba, gå längre sträckor, sitta mer än 10 minuter i taget... Tänk så bra det blivit trots att jag lever med kronisk smärta. 

Efter passet i kväll ska jag åka och hämta Tyra när hon slutat på jobbet. Då får jag en liten stund för att höra vad som hänt i hennes liv sedan sist. Kan knappast bli en bättre avslutning på en dag som verkligen går i lugnets och hälsans tecken. 

Och som vanligt;  Jag tar ansvar för det jag säger... inte det du hör...

Önskar er alla en god tisdag!

Kvällspromenad med hundarna. Spöklika ekar i månskenet.

Lyxfrukost!

90-talet ringde o ville ha tillbaka sin fondtapet.

Sådärja! Nu är jag mer än lovligt nöjd o glad.

Älskade FrejaBus

Mina finingar.

Att det är 4 grader i vattnet bryr sig knappast den här killen sig om.

Vackert! Lugnande. Renande. Mjukgörande.

Den här tjejen, jag vill liksom äta upp henne.

Jag har städat och den här mannen tapetserar oss vidare in i ljuset och nutiden.

O i morgon är jag ledig. Äntligen sportlov!

... Har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra. (även om jag haft möjlighet att hänga i mormors gamla) Tror jag inte ialla fall. Mycket och många tokigheter har det blivit under åren men kanske inte på det sättet. Numera är mina dagar och framförallt kvällar  otroligt lugna. Jag, mina pälsklingar, tända ljus, té, stickning, kanske nån serie, ljudbok eller pod till det.

Oftast känns det ok men ibland när jag tänker efter då kommer det nån form av stress till mig. Båda mina föräldrar dog allför tidigt. Om jag dör i samma ålder som min mamma då har jag bara 14 år kvar. 14 år!!! Ska man sitta hemma och sticka då? Absolut det kan man göra men som med allt i livet så behövs det balans. 

Balans... Harmoni... Lagom... 

Nej, det är tre ord som inte funkar på mig. Jag vill att det ska göra det men jag är så dålig på att vara lagom. Det är för mycket, för lite, för högt, för lågt, hett eller iskallt, kärlek eller likgiltighet,  av eller på... Kanske inget som märks om man inte står nära mig men de som vet, de vet. Jag är världsbäst på att dölja just dessa bitar. Jag låtsas vara lika vanlig som alla andra. Eller ovanlig, eller annorlunda... eller så är jag precis som alla andra bara att ni också är experter på att dölja och leka "vanliga leken". 

Alla dessa fällor som finns utspridda i livet som man ständigt ramlar på och fastnar i. Mat, tabletter, sex, alkohol, motion, spel, shopping, känslor, relationer ... allt går att missbrukas eller riskbrukas. Så många som trasslar in sig i dessa, somliga tar sig aldrig ur. Andra bara byter en drog mot en annan. Många som fastnat i nätet lyckas ändå hålla skenet uppe så bara de närmaste vet. Det blir en mörk hemlighet som bara familjen vet eller de närmaste vännerna. 

Jag är en riskperson, som tagen ur handboken. Jag har fastnat, flera gånger, på flera sätt ... Men jag är också en envis jävel. Just den här gången byter jag till    stickning, té, träning och promenader. Och kanske, kanske ger det mig mer än 14 år kvar att leva. 

Det blev ingen sovmorgon för mig. Tyvärr. Även natten har varit orolig. Då är det ingen idé att ligga kvar i sängen.  Jag smög upp, till kattens glädje då han blev utsläppt. Jag tände ljus, gjorde i ordning kaffe och slog mig ner i soffan med datorn i knät och serien "Hemma igen" på play.

En tyst och lugn morgon i det mjuka mörkret. Skönt på alla sätt och vis men det är då det kommer till mig, vemod, sorg, saknad, ensamhet, längtan. Det kommer till mig och jag låter det komma. Alla dessa känslor får ta sin plats en stund när jag sitter här i gryningen och är mitt eget bästa sällskap. 

Alldeles för ofta tvingar livet oss att trycka bort upplevelser och känslor som gör ont eller på annat sätt inte är behagliga. Vi trycker in dem i en liten låda nånstans djupt inom oss. Det fungerar för stunden, kanske för en längre tid, men en dag är lådan full. Antingen lyfter vi mjukt på locket och plockar bort en sak i taget eller så kommer den att explodera. En explosion skapar större förödelse än  att låta lådan stillsamt rinna över.

Så här sitter jag nu och bara låter det lugnt och stilla rinna över. Det är allt annat än smärtfritt. Många känslor som är svåra att sortera. Ibland tänker jag att så mycket har hänt i mitt liv att jag borde vara runt 90 år nu. Det allra mesta hände uner loppet av 10 år men med efterdyningar som fortfarande rullar över mig. Tiden läkar alla sår sägs det. Jag kan inte riktigt känna att det är så. De finns där ständigt, ibland med en skyddande sårskorpa men ofta röda, infekterade och fyllda av var. 

Kanske är det just det som är livet. Ju äldre vi blir desto mer bär vi med oss och ju tyngre blir bagaget. Det är bara det att man måste hitta lite bärhjälp. Någon som hjälper oss och tar över väskan en stund. Eller så får man fånga lyckliga stunder och stoppa dem i heliumballonger att fästa i bagaget så man får lite avslastning. 

Det finns stunder då jag på riktigt önskar att jag varit religiös. Att jag haft en stark tro. En tro på en högre makt och syfte. Tyvärr ligger det långt ifrån mig. Jag har en tro på människan, att vi är summan av våra gärningar, val, arv och miljö. När jag växte upp så lärde mina föräldrar mig hjälpsamhet och omtanke. Två egenskaper som jag verkligen tagit till mig och försökte leva efter och med. Sorgligt nog är det också de två sakerna som totalt sänkt mig, men det är en annan historia. 

Livet kan vara så olika för oss alla, vilka mål och önskningar vi har för oss själva. På topplistan borde att älska och bli älskad ligga, kanske tätt följd av frisk. I den miljön jag vanligtvis rör mig vet jag att pengar, saker, resor och annan lyxkonsumtion står högt. Då ter sig mina önskningar så små... en dag utan värk, att få skratta innerligt. 

Jag försöker verkligen att vara i nuet. Att uppskatta de små sakerna i livet men även jag faller ner i gropen ibland och tänker "ska det inte vara mer än så här" tätt följ av "är jag inte värd mer än så här". Men vi är vår egen lyckas smed och det är upp till var och en att skapa sin lycka, mening och värde. Jag jobbar på det, varje dag, varje stund. 

Nu har ljuset kommit. Solen har gått upp men det ser ut att bli en mulet dag. Så passande när min sinnestämnig är likadan. 

Jag önskar er en trevlig lördag och att det ska bli en dag med mening för er och även jag ska jobba på att hitta meningen med just den här dagen. En av dem är att släppa in Ozzy och ge den bortskämda katten lite mat på köksbänken. 

Det gäller att hålla fokus och tungan rätt i munnen oavsett om det gäller att stå på benen under hundpromenaden eller att rodda i det som kallas livet. Båda sorterna kan kännas hala, blöta och livsfarliga. Skulle jag halka och bryta ett ben så vet jag att det både går att operera, gipsa och träna upp. Av erfarenhet vet jag att det är samma sak med livet. Ja, det är ju svårt att handgripligen operera ett liv men man kan ju alltid skicka in en riktigt duktig kurator så faller bitarna på plats. Själens små pusselbitar halkar ibland snett och ibland kommer det in bitar från ett annat livspussel och det är då det blir knöligt. 

I dag var det halkigt värre på promenaden. Knöggligt, blött och allmänt svårpromenerat. 

Mina promenader med pälsklingarna har blivit ett skönt andningshål. Jag kan låta saker mala i huvudet och tillåta det som kommer till mig att ta plats. Det viktiga för mig att inte låta allt stanna för länge, det är då det blir trångt. Det blir så trångt att det på något vis vill ta överhanden. Jag kan känna mig ockuperad och hjärnan blir styrd av känslorna. Inte bra. Det blir nödvändigt att pysa ut och göra plats. Sådant som fungerar som enrgitjuvar ska man befatta sig så lite som möjligt med. 

Jobbiga känslor och svåra tankar blir till en tät skog. Den måste jag igenom för jag vet att någonstans bakom alla de där trädstammarna finns ett öppet fält och en vacker solnedgång att beundra. När jag når fram dit, det är då jag känner att jag lever. Genom åren har jag, precis som så många andra med mig, gått rätt in i den mörkaste av skogar. Ibland otroligt rädd för om jag ska kunna ta mig igenom den men lika ofta fylld av tillit. Jag vet med mig om att hur djupt och snårigt det än är så kommer man slutligen in till mitten av skogen och därefter går man mot ljuset. 

Den här veckan har varit helt galen med tanke på hur temperatur och väder växlat. Jag har varit ute i -15, i ymmigt snöfall och stadigt regn. Väder hindrar mig sällan. Skulle jag få välja bort  något väder så är det blåsten som skulle dra nitlotten. Blåsten i sig är supertråkig men lägg till regn eller kraftigt snöfall. Obra, som Findus skulle ha sagt. 

Bra däremot är det att det är fredagskväll och jag hoppas på att få en liten sovmorgon i morgonbitti. 

Önskar er alla en fortsatt bra fredagskväll och att ni överlag får en fin helg.

Underbara lördag! I dag kunde även jag ta sovmorgon. Det var länge sedan jag sov till nio. Så underbart skönt och hela jag kände mig utvilad när jag vaknade. Kaffe i sängen, som jag för en gångs skull fixade, och så lite nyhetsmorgon. Bra start.  Fler sådana helgmornar önskas. 

Efter en skön skogstur med hundarna for jag in till Norrköping för att hämta Tyra. 

Hon slutade 14 och därför passade det jättebra att vi åkte och käkade lunch i hop. Hon fick välja och det blev underligt nog mat på IKEA. Jag klagade inte. Mycket och god mat för pengarna. Rökt lax med skagensås och sedan jordgubbscheesecake till efterrätt. Gött mos!

När jag sedan skjutsat hem henne och landat in i mitt eget hem så svidade jag bara om och hoppade i träningskläderna. Det verkar som om jag var den enda i hela Blacka som är träningssugen klockan sex en lördag. Skönt att ha gymmet för sig själv. 

Nu är jag nyduschad och väntar på mello. Här hemma blir det mys med räkor, vitlöksmajonäs, avokado och glaset fyllt av min nya passion... Trocadero Zero. Barndomsminnen av varma sommardagar kommer till mig. Vintern är underbar men jag längtar faktiskt efter våren nu. Allra mest är det ljuset jag saknar. Men nu är vi ju innei februari och det finns inget i världen som kan stoppa årstidernas gång (jo, den globala uppvärmningen... jag vet)

Önskar er alla en fortsatt skön helg!

Så har vi då omigen lagt ett januari bakom oss. Jag gillar egentligen alla månader men på lite olika sätt. Januari bjuder emellanåt på magiska dagar, vintervackra vyer och sprakande solnedgångar. Den här veckan har det varit både snö och kallt här men det har ändå varit ok. 

Att pusa efter jobbet med en rejäl kopp té innan jag tar långprommis med vovvarna är underbart.  

Freja ligger allt som oftast i startgropen. Hon är på helspänn för hon vet att snart, snart, snart kommer vi ge oss av. 

Och jag vet att kanske jag omigen kommer överraskas av naturens glimrande, färgsprakande skådespel. 

Nu önskar jag er alla en underbar fredagskväll. Kram