... Har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra. (även om jag haft möjlighet att hänga i mormors gamla) Tror jag inte ialla fall. Mycket och många tokigheter har det blivit under åren men kanske inte på det sättet. Numera är mina dagar och framförallt kvällar  otroligt lugna. Jag, mina pälsklingar, tända ljus, té, stickning, kanske nån serie, ljudbok eller pod till det.

Oftast känns det ok men ibland när jag tänker efter då kommer det nån form av stress till mig. Båda mina föräldrar dog allför tidigt. Om jag dör i samma ålder som min mamma då har jag bara 14 år kvar. 14 år!!! Ska man sitta hemma och sticka då? Absolut det kan man göra men som med allt i livet så behövs det balans. 

Balans... Harmoni... Lagom... 

Nej, det är tre ord som inte funkar på mig. Jag vill att det ska göra det men jag är så dålig på att vara lagom. Det är för mycket, för lite, för högt, för lågt, hett eller iskallt, kärlek eller likgiltighet,  av eller på... Kanske inget som märks om man inte står nära mig men de som vet, de vet. Jag är världsbäst på att dölja just dessa bitar. Jag låtsas vara lika vanlig som alla andra. Eller ovanlig, eller annorlunda... eller så är jag precis som alla andra bara att ni också är experter på att dölja och leka "vanliga leken". 

Alla dessa fällor som finns utspridda i livet som man ständigt ramlar på och fastnar i. Mat, tabletter, sex, alkohol, motion, spel, shopping, känslor, relationer ... allt går att missbrukas eller riskbrukas. Så många som trasslar in sig i dessa, somliga tar sig aldrig ur. Andra bara byter en drog mot en annan. Många som fastnat i nätet lyckas ändå hålla skenet uppe så bara de närmaste vet. Det blir en mörk hemlighet som bara familjen vet eller de närmaste vännerna. 

Jag är en riskperson, som tagen ur handboken. Jag har fastnat, flera gånger, på flera sätt ... Men jag är också en envis jävel. Just den här gången byter jag till    stickning, té, träning och promenader. Och kanske, kanske ger det mig mer än 14 år kvar att leva. 

Det blev ingen sovmorgon för mig. Tyvärr. Även natten har varit orolig. Då är det ingen idé att ligga kvar i sängen.  Jag smög upp, till kattens glädje då han blev utsläppt. Jag tände ljus, gjorde i ordning kaffe och slog mig ner i soffan med datorn i knät och serien "Hemma igen" på play.

En tyst och lugn morgon i det mjuka mörkret. Skönt på alla sätt och vis men det är då det kommer till mig, vemod, sorg, saknad, ensamhet, längtan. Det kommer till mig och jag låter det komma. Alla dessa känslor får ta sin plats en stund när jag sitter här i gryningen och är mitt eget bästa sällskap. 

Alldeles för ofta tvingar livet oss att trycka bort upplevelser och känslor som gör ont eller på annat sätt inte är behagliga. Vi trycker in dem i en liten låda nånstans djupt inom oss. Det fungerar för stunden, kanske för en längre tid, men en dag är lådan full. Antingen lyfter vi mjukt på locket och plockar bort en sak i taget eller så kommer den att explodera. En explosion skapar större förödelse än  att låta lådan stillsamt rinna över.

Så här sitter jag nu och bara låter det lugnt och stilla rinna över. Det är allt annat än smärtfritt. Många känslor som är svåra att sortera. Ibland tänker jag att så mycket har hänt i mitt liv att jag borde vara runt 90 år nu. Det allra mesta hände uner loppet av 10 år men med efterdyningar som fortfarande rullar över mig. Tiden läkar alla sår sägs det. Jag kan inte riktigt känna att det är så. De finns där ständigt, ibland med en skyddande sårskorpa men ofta röda, infekterade och fyllda av var. 

Kanske är det just det som är livet. Ju äldre vi blir desto mer bär vi med oss och ju tyngre blir bagaget. Det är bara det att man måste hitta lite bärhjälp. Någon som hjälper oss och tar över väskan en stund. Eller så får man fånga lyckliga stunder och stoppa dem i heliumballonger att fästa i bagaget så man får lite avslastning. 

Det finns stunder då jag på riktigt önskar att jag varit religiös. Att jag haft en stark tro. En tro på en högre makt och syfte. Tyvärr ligger det långt ifrån mig. Jag har en tro på människan, att vi är summan av våra gärningar, val, arv och miljö. När jag växte upp så lärde mina föräldrar mig hjälpsamhet och omtanke. Två egenskaper som jag verkligen tagit till mig och försökte leva efter och med. Sorgligt nog är det också de två sakerna som totalt sänkt mig, men det är en annan historia. 

Livet kan vara så olika för oss alla, vilka mål och önskningar vi har för oss själva. På topplistan borde att älska och bli älskad ligga, kanske tätt följd av frisk. I den miljön jag vanligtvis rör mig vet jag att pengar, saker, resor och annan lyxkonsumtion står högt. Då ter sig mina önskningar så små... en dag utan värk, att få skratta innerligt. 

Jag försöker verkligen att vara i nuet. Att uppskatta de små sakerna i livet men även jag faller ner i gropen ibland och tänker "ska det inte vara mer än så här" tätt följ av "är jag inte värd mer än så här". Men vi är vår egen lyckas smed och det är upp till var och en att skapa sin lycka, mening och värde. Jag jobbar på det, varje dag, varje stund. 

Nu har ljuset kommit. Solen har gått upp men det ser ut att bli en mulet dag. Så passande när min sinnestämnig är likadan. 

Jag önskar er en trevlig lördag och att det ska bli en dag med mening för er och även jag ska jobba på att hitta meningen med just den här dagen. En av dem är att släppa in Ozzy och ge den bortskämda katten lite mat på köksbänken.