Har du nånsin fått ett sandkorn i ögat? Säkerligen. Du vet känslan. Det skaver och irriterar. Gör ont. Det enda som hjälper är att gno i ögat. Det både lindrar och smärtar värre på samma gång.

På samma sätt kan ord och handling sätta sig i hjärtat, eller kanske mer i själen. Det gör ont. Känslan av att ha blivit bedömd, och fått en etikett på mig gör ont. Speciellt när etiketten är så nedlåtande och kategoriserande.

Jag är som en ö mitt ute i havet. Inte särskilt stor men ogästvänlig. Jag skulle vilja skriva att jag dragit mig undan och slickar mina sår. Det uttrycket påskiner att bättringen finns inom rimligt räckhåll. Det stämmer inte alls överens med mig. Den här kvinnan känner sig själv och vet att den tagg som tryckts in i hjärtat sitter där den sitter.

Man kan alltid ångra det man sagt men det går aldrig att återkalla. Vissa saker man får höra är lättare att slå ifrån sig. Jösses! Elever i aggression, frustrerade barn, stressade kollegor... ja, ni vet. Sånt kan man sålla. Speciellt jobbrelaterade saker, där har man ju faktiskt betalt. Andra saker kan vara svårare.

Jag tänker på när man får höra saker från någon som faktiskt betyder något för en. Där du investerat en massa i relationen. När man får höra av någon som är relativt lugn och sansad att man hamnat under en mindre smickrande flik i egenskapsregistret då gör det ont.

Jag tror inte jag är unik om jag säger att hela min kropp och själ i sådana lägen ställer in sig på flykt. Och just den där flykten kan se lite olika ut beroende på vem man är.

Att prata hjälper mig väldigt mycket när sånt här händer. Att prata med de som älskar och värnar om mig och de mina. De som förbehållslöst älskar mig. De är inte många med de är en fin liten skara.

De lyssnar och försöker rent verbalt peta bort taggen. Jag lyssnar och min hjärna och mitt sunda förnuft förstår precis men inte mitt hjärta.

Taggen sitter där den sitter. Den kommer sitta kvar och när det blött klart kommer den kapslas in och bli omgiven av en hårdhet. Det här hårda gör att det kommer bli ännu lite svårare att nå in till mig.

När det kommer till relationer som är avgörande och viktiga för en gäller det att väga orden på guldvåg. Man vet aldrig när man avfyrar just den där sista tagen som slutligen gör hjärtat stenhårt så att det helt slutar att slå.

En vacker bukett från en av mina finaste. Mest för uppmärksamhets skull.

 

Vonkis

7 juni 2019 18:50

Kära kära du.
Skickar en en lång och varm kram till dig.

http://vonkis.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Upptäcker att det är 10 månader sen sist. Vad beror det på? Jag har väl helt enkelt inte haft någon skrivlust, eller snarare energi över till det. Livet är lite som en berg-och dalbana. Mest pga av fysiska problem.    2,5 år med bursit i höften. ...

Det är högsommar nu, men även jag måste erkänna att vädret inte varit något vidare. Många dagar med skyfall och översvämningar. De sista dagarn har dock varit kanonbra, lite för bra i min smak. När temperaturen går över 22 tycker både jag och Tjejen ...

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...