Att känna och ha känslor är en gåva. Utan olycka finns inte lyckan, utan oron finner du inte ron, utan svaghet finns inte styrkan, utan utanförskap finns inte samhörighet.... ja, ni förstår.

Utan att ha varit ensam vet du inte vad gemenskap är, utan att ha älskat vet du inte vad sorg och saknad är.

Jag har fått känna på hela registret, flera gånger om. Jag har tom blivit stämplad som en sån där "känslomänniska", som känner så mycket. Som om det vore fel. Känslor är ju lika viktiga som att äta och sova. Vi minns väl alla Rumäniens barnhemsbarn?!?

Jag tror att mänskligheten är farligt ute när känslorna dämpas, kvävs och inte visas. Alla behöver närhet, omtanke, beröring, vara saknade och saknas... och beröra... och visa omtänksamhet.

Ni förstår min tanke?

Som jag skrivit förr; vi behöver alla se hela spektrumet av färger för att uppskatta regnbågen. Sen så kan vi ju även uppskatta en färg i taget men ett liv i gråskala vill ingen ha, som inte måste ha det.

För ett antal år sedan gick jag in i en utmattningsdepression utlöst av många olika saker. En fruktansvärd tid. Jag var inte sjukskriven så länge men vägen tillbaka är lång och jag kommer aldrig bli den jag en gång var. Det har varit en lååång sorgeprocess att ta farväl av den person jag var i närmare 35-40 år. Än i dag kan jag säga "ja, sån var jag förr". Lite bitterljuvt.

Nu äntligen tycker jag att dagens Mia är ganska ok. Min sjukdom är i schack, jag orkar jobba, jag kan träna, jag är oftast en good-enough- mamma/matte/vän etc. Men ibland fallerar jag även där.

Jag har lärt mig att det blir så. Jag faller men reser mig igen. Allt kan inte bli perfekt, inte ens bra men nästan alltid helt ok.

De sista veckorna har varit lite bergochdalbana. Väldigt mycket känslor, alltifrån ilska, besvikelse, sorg, saknad, kärlek, ömhet... alla färgerna faktiskt. Hemskt kanske du tänker men, jag ser ju regnbågen.

Nu ska jag bara försöka bena ut några viktiga saker/känslor för mig själv som jag har svårt att förstå. För så är det ofta med oss som har eller haft en depression, vi känner en massa saker men vet inte alltid varför.

Och medan jag låter hjärnans tankar hitta samma våglängd som hjärtat så passar jag på att träna skiten ur kroppen. Jag låter tankar och känslor komma och gå som havets vågor. Inte alltid så skönt då det ofta resulterar i ångest men jag vilar mig i tanken att det går över. Alla hav har sina stormar och varje storm mojnar i sinom tid.


Därefter hoppas jag vara både klokare och bättre, fast det vet man ju inte säkert. Men hoppas kan man ju.

Och mitt i detta vågbrus, den storm jag är i, så ligger en känsla över mig. Som en varm och fuktig yllefilt; jag älskar och jag gör det oerhört mycket, jag känner saknad och jag vågar stå för det. Vad denna känslofilt sen kommer ta mig eller vart livet leder mig har jag ingen aning om.

En sak vet jag dock säkert. Aldrig att jag skulle byta ut en minut av kärlek för rädslan att mista den en dag. Kärlek och sorg är som att väga värdet av euro och kronor  mot varandra. En ganska nätt historia.