Måste brasklappa lite... allt går inte över med tid eller behandling. Sorry om jag i min enfald kränkt någon. Kroniska sjukdomar är ju helt klart en sån grej som inte går över med lite vila. Kanske kan de lindras med behandling men över går de inte.

Fick också en sen kommentar av en vän som skrev så vackert om sitt brustna hjärta. Att läsa det var som att se in i en spegel. Jag tänker nu att mycket kan helas och läka men inte allt.

Sorg och saknad är två bitar som inte kan skojas bort och tiden är ett jävligt dåligt plåster. Så i sådana lägen tänker jag att det handlar om att stå ut, att lära sig hantera det hela. Och att vila sig i tanken, att en dag kommer det kännas bättre

?