För ett år sedan gjorde det mesta i kroppen ont. Bäcken, ländrygg, axlar, armbågar, handleder, fötter.... muskelinflammationen blev enorm o resulterade i en mkt lång sjukskrivning från slutet av februari och ända fram till sommaren. Inte 100% hela tiden, men ändå. Och lista på mediciner som läkarna ville trycka i mig var ganska lång.

Jag kämpade. Tungt o jobbigt med smärta och att samtidigt rodda runt en familj. Men så i juni kände jag att nu får det vara nog. Jag måste prova något annat. Så jag köpte gymkort.

Att gå till sjukgymnast har känts futtigt då jag jobbat som yogainstruktör i många år. Kropp o knopp kom liksom inte överens. Men där, i juni, började jag som förr. Väldigt försiktigt, men som förr.

Å det gick bra. Kroppen har totalfel i signalsystemet. Träningsvärk för andra blir sjukdom för mig. Alltså, kroppen tolkar det så. Men nu skiter jag i det. Jag skiter i signalerna för jag vet att nivån är ok.



3-4 gånger styrketräning i veckan, under säsong så cyklade jag ca 4 mil i veckan. Och jag överlevde. Under hösten har jag varit sjukskriven men inte en enda dag för mitt hypermobilitetssyndrom, min EDS.

Det är jävlaranamma stort!!!!

I dag reflekterade jag glatt över att jag varken haltar eller går långsamt i korridorerna på jobbet. Vilken lycka!

Så i dag är jag glad och tacksam för att jag börjar ta tillbaka mitt liv och min kropp och omprogramerar min hjärna.

I dag blev det ett pass med ben, rumpa och mage o.... kanske en gnutta rygg.

I morron är det fredag men det blir som torsdag för jag ska jobba lördag. Ur led är tiden.

En nöjd o glad Mia önskar god natt. Å i morron tar vi nya tag.

Efter ett bra pass kräver kroppen ljummen pastasallad.