I juni valde jag att attackera min EDS, mitt hypermobilitetssyndrom min fibro, från ett annat håll. Jag var trött på piller. Blivit livrädd efter ett handlöst fall från en båt. Jag bara kände, det här går inte. Jag kan lika gärna vara död om jag inte gör något. SÅ jag vände på allt. Köpte gymkort, började fasa ut morfinet, övergick till bara alvedon. Slutade med insomningstabletter, lugnande, och liknande. 

Kvar fanns jag, propavan, och en jävla vilja att få ett annat värde i livet. Vill inte ropa hej men...

Jag kan sitta ner i mer än en timma i streck. Jag går utan att halta, jag kan planera, bestämma och genomföra. Förstår ni vilken lycka. Kanske är det inte för alltid. Kanske är det bara ett uppehåll i skoven men... De dagar jag mår som sämst är ungefär som de dagar jag förr mådde som bäst. Å allt detta utan cortison o annan skit. 

Med rätt stöd och uppmuntran har jag i dag hamnat där jag är. Fast, det allra mesta kommer från mig själv. Från min vilja. Jag är väl medveten om vad som kanske kan komma, men här och nu... Jag ska bara njuta av det faktum att jag kan sitta ner i mer än en timma, jag kan gå med hundarna 7 ggr per dag, jag kan vandra en stund i skogen, jag kan älska nöstan som jag vill, jag kan städa, diska , plocka ur diskmaskinen... utan att det känns dåligt. Och det är ju en fantastisk och galen seger för mig. 

Kanske håller det bara en stund... men det gör inget. Jag har ändå fått känna på hur det kan vara....