Bästa träningskompisen fick trevligt förhinder i dag, så jag masade mig i väg själv. Inget större motstånd faktiskt. Jag vet att det blir varmt, gör lite ont under tiden, jätteont dagen efter, men i långa loppet är min tro nu jäkligt stark på att detta kommer vara min luft under mina vingar.

Väl där, väljer jag att gå ner i källaren först, där tränas med fördel ben, mage och rygg. Två "björnar" var redan där. Jag hejjar lite försiktigt. Kollar av vad de pysslar med och väljer att sätta i gång med en anna maskin. Tydligen hade de kommit i flow, varje bespark krävde ett "oooaah" och när de gjort sina 8 så bara PANG!!! Släppte de vikterna. Första gången trodde jag nån blev typ skjuten. Gång nummer fyra och fem ville jag skjuta dem. Ska jag behöva bli hörselskadad på den här resan eller måste jag bära hörselproppar?

Skönt nog var de klara efter nån kvart. Så då kunde jag mölja på i min egen takt utan skrämskott. På nåt vis så går det snabbare att träna igenom sig när man är själv. Det blir inte så mycket spilltid på skvaller, analyser och reflektioner. Men jag saknade Helené. 

På väg hem kunde jag känna hur mör jag blivit i benen. Ute är det svalt nu. Nästan septemberlika vindar. Vädret berättar för mig att snart är det jobbdags. Å jag längtar faktiskt. Saknar elever, kollegor, uppdraget och allt det där. Plockade fram boken som vi ska läsa i speciallärargruppen i morse. Ska fördjupa mig i den lite senare i dag. 

På min promenad hem från gymmet så passerar jag ju mitt kvarters pizzeria. Ni som känner mig vet ju att jag har haft en herre där som gärna vill bekanta sig mer med mig. Jag har varit väldigt avvisande, fast på ett trevligt sätt. Jag har det senaste året hälsat, men inte mer. I dag när jag gick förbi satt han där, jag lyfte handen och hälsade. Sedan fortsatte jag. Jag hör någon ropa, och sen (det är inte klokt, och det okloka är att jag faktiskt stannade) visslade han  på mig som om jag vore en hund. Herrn i fråga springer i fatt mig och vill prata. Summan av samtalet var väl egentligen en ursäkt men in smög sig kommentarer om både hur jag är och hur min kropp ser ut. Va, fasen! Vad är tanken? Ska jag bli glad över att nån kollar på mig och talar om att de gillar vad de ser. Bli glad för komplimangen? Det är min kropp som han  på nåt vis anser sig  ha rätten att uttala sig om. 

Ska jag bli glad när nån säger att jag är fin, en person jag varken känner eller knappt vet vem det är? Ska jag bli tacksam över att han inte tyckte att jag var, typ ofin? Jag är den jag är, och jag vill faan inte att nån pajsare säger vare sig det ena eller det andra om mig som person, mitt utseende och min kropp så länge jag inte har bett om det. 

Det är inte 50-talet. Vi kvinnor är inte längre fostrade att bli glada om nån visslar efter oss. Lika lite som vi vill ha en hand om vår rumpa eller tutte av nån vi inte känner, eller om vi inte bjudit in till det. Föreställ dig om jag gick fram till en tjomme och spände blicken strax under bältet, småler och säger "har du nåt och komma med där?" eller kanske greppar tag. 

Nej, komplimanger kommer välavvägda, oftast från de man känner, och allra helst från de man tycker riktigt mycket om. Det är då de betyder något... eller det är då de får en betydelse....