Älskar värme, älskar bastu. Kan inte förstå alla knäppgökar som använder sina bastus som förråd.

... in i helgen kan jag summera att det rullar på. Jag gör bra och kloka val. Ser till mitt eget bästa. I går efter jobbet drog jag iväg till gymmet. Det lev ju inget på torsdagen pga tillfällig magpaj. Jag var helt ensam där. SÅ skönt. Drog igång musiken och sen körde jag skiten ut ben, axlar och rygg. Jag var helnöjd när jag gick därifrån. 

Väl hemma igen var det dags för den sedvanliga "gömma de gråa hårrötterna". Provade nytt märke som faktiskt levererade. Efter ett långt samtal i telefon så blev det bråttom att skölja, rasta vovvar och sen valsa vidare in till fina vännerna för lite tacomys. Tänk att jag aldrig tröttnar. Kanske är det för att jag inte äter det lika ofta med barnen lngre. 

Kvällen blev inte så sen för jag hade planer för lördagen. Upp med tuppen och rasta vovvar. Därefter tog jag och bästa grannen en skön promenad till Centralbadet. På vägen dit köpte vi macka, jag valde räkmacka, o en dricka. Vi landade in i relaxen vid tio, käkade mackor och sen bubblade vi, bastade bådevanlig och ångbastu, slängde oss i kalladet och bara njöt. Jag kan verkligen rekommendera att besöka Relaxen. All stress, all oro, all ångest bara rann ut med svetten. Kvar fanns bara ett lugn, en känsla av renhet och lugn. Det här kommer jag göra om och då hoppas jag få sällskap av min dotter, kanske sonen också. 

Helgen, so far, har gått i nyttighetens tecken. Soppor, tomatjuice och fiberrikt bröd. Känns bra att rensa ur skiten ur kroppen. 

Efter badhusrelax behövde ju mina pälsklingar få sitt så jag tog dem till hundgården i Vrinnevi. DÄr var vi själva. Full fart och möjlighet till att sträcka ut för mina godingar. De busaade och sprang så att Freja blev omkullvält flera gånger. När vi kom hem behövde jag duscha och schamponera henne. Inget hon tycker om. Hon ser så löjligt skamsen ut där i badkaret. Och efteråt är hon så frusen. Sitter och vibrerar. Jag får hämta både handduk och filt. Så lägger jag mig i soffan med handduken på magen och filten över. Sen gräver hon ner sig mellan handduk och filt. Efter en kvart slutade hon vibrera och bara sov och njöt av värmen och närheten. 

Medan lilltösen låg och försökte li varm och torr såg jag de fyra avsnitt som sänts av Midnattssol. Vilken bra serie. Nu är det dags för "Så mycket bättre". Turligt nog är det min bästa artist, Lisa Ekdal, som står i fokus. Älskar alla hennes låtar. Favvon är nog Flyg vilda fågel, hoppas nån tänker ta sig an den.

Sen blir det puss o go natt!

... är min huvudvärk. Centrum vid höger öga. Väldigt jobbigt. Det kommer från ögonen. Jag var så himla ljuskänslig i morse. Fick släcka i personalrummet. Inte första gången det händer. Måste komma i håg att ta med solglasögon ifall det händer igen. Jag har börjat se så dåligt, dimmigt och suddigt. Kan ibland bli illamående av det. Måste komma i håg att fixa tid hos optikern. Å andra sidan har jag ju inte riktigt råd med nya glasögon nu.

Kan man ju undra ibland. Men ibland blir det liksom tvärtom. "Hur klok är du?" Och sen känslan; "jag som är äldre borde ju vetat mer och bättre". Men vissa människor har det där lugnet, tryggheten och självklarheten inom sig. Och när de börjar prata så är det en ren och skär ögonöppnare.

Helt plötsligt ser jag saker i ett annat ljus, från ett nytt håll eller med helikopterperspektiv. Intressant, nästan skrämmande.

Sådana människor är det väldigt givande att omge sig med. Lite som att från ingenstans hamnar man nån annanstans och finner nån form av självklarhet och balans.

Möter du en sån person, bli inte rädd eller avig, sug tag i den och bara njut. Det kommer att svänga, det kommer att gå snabbt uppåt och jäkligt hastigt neråt för att sedan vända om igen. Men ett som är säkert, du kommer att se på dig själv, ditt liv och dina beslut i ett helt nytt ljus.

Å som jag önskar att jag fick vara någons ögonöppnare. Det skulle vara den största av framgångar i relationsträsket. Å vem vet, kanske är jag det utan att veta om det. För det verkar liksom vara det som är saken med det hela. Den som öppnar dina ögon vet inte ens om det.

Som att vara någons ängel. Man vet aldrig vem som man kommer göra skillnad för.

Jag parallelläser två böcker om autism just nu. Jag möter många barn inom och i gränslandet av autism.

Den här är mer en handbok med handson-tips och skapar förståelse för hur och varför.

Den här är annorlunda. Den handlar om en annorlunda flicka som växer upp i en jordbrukarefamilj i Västergötland. Hon lever i sin egen lilla bubbla. Det som kanske är lite ovanligare är att det är hennes pappa som tar på sig det största ansvaret för att försöka dra ut henne ur bubblan. Jag gillar boken mycket.

Autism behöver inte vara ett konstant tillstånd utan det kan gälla att hitta den rätta nyckeln så att dörren till det stängda rummet kan öppnas. Och personen kan kliva ut i den värld som är vår verklighet.

Böckerna väcker tankar och funderingar. "Vem avgör vilken verklighet som är den rätta".

Helgen har känts både lång och kort på samma gång. Märkligt, eller hur? Den har gått fort men jag har också hunnit med så mycket.

Långpratat i telefon med syster yster, åkt stan runt med bror o svägerska, käkat lunch ute, lördagsmyst framför Så mycket bättre, läst ut en bok, ätit långfrukost, tränat, promenerat med hundarna, grottat in mig i The Crown, lagat och ätit långkokt gryta, ätit kilovis med godis och pratat ännu mer i telefonen.

När så klockan ringde i morse så kändes måndagen riktigt välkommen. Är det ett bra eller dåligt tecken? Bra tror jag.

Jobbdagen har varit bra. Förutom mina ögonproblem som ger mig en bedrövlig huvudvärk. I dag kunde jag dessutom ta lunch i lugn o ro då hundarna rastades av min snälla granne. Jag kunde käka min matlåda i lugn o ro.

Måndagar är långdagar men trots det eller kanske just därför var det så himla skönt att ta en långpromenad med storhunden. Både han och jag uppskattar att då och då ta en bensträckare utan det lilla monstret.

Nu är det hög tid att ta tag i berget med tvätt. Matlagning slipper jag i dag då dottern sover hos sin pojkvän och sonen är magsjuk. En tallrik med A-fil och rågkuddar är otroligt underskattat. Sen blir det lite jobb, lite tv-serie och sedan full fart mot tisdagen.

Någon tror att jag söker "det/den" perfekta. Vilka dåliga signaler jag måste sänt ut. Så otolkbar jag måste vara.

Det perfekta finns ju inte. Det som finns är ju den/det som ger glädje, styrka, lycka, värme, längtan, saknad och skratt. Eller, det är ju det jag söker.

Jag vet att livet trasat sönder mig men ändå så räknas inte mina sorger. Det finns ju alltid nån som varit med om värre. Typ "spik i foten".

Jag har det senaste dygnet varit väldigt ledsen. Turligt nog har finaste värmlandstösen fått mig att skratta o må lite bättre. Eller som vi numera säger här hemma "good luck with dä".

Jag har haft närmare 24 timmar av sorg, ledsenhet och försök att hantera livet. Sorg är en process. Man kan inte hoppa över steg. Chock, förnekelse och bearbetning... allt inom loppet av ett dygn.

Kommer jag till sans, till insikt eller lösning. Nope, inte på 24 timmar. Jag måste få sova lite till, tänka, känna, fundera, värdera, utvärdera, hitta fast mark under fötterna. Andas!

Men jag tror att lösningen kommer bli den jag spontant kände i går. För den enda jag kan förändra är mig själv.

Jobbigt är ordet för dagen. Faktiskt för hela veckan. Eller de sista veckorna. Förkylning, bihåleinflammation, mer förkylning, ett lov som inte alls blev som jag hoppats på och så nu en urjobbig arbetsvecka. Det har varit överhängande långa arbetsdagar och jag märker att det tär. Allra mest på kroppen, som värker, och på att jag inte har energi över till träning. Om jag inte tränar så får jag ännu ondare. 

Jag känner mig urlakad på flera plan. Otillräcklig. Känner att jag verkligen skulle behöva tanka energi. Är ganska tom nu. Längtar efter glada röster, mysiga skratt, att bli ompysslad, få sova en hel natt. Saknar... ganska så mycket. Speciellt i kväll, efter en lång dag på fackutbildning, jobbig körning i mörkret och halkan hem och sedan städning av hemmet. 

I morgon är det fredag. Det känns till viss del bra. Stämningen på jobbet brukar ju vara lite mer uppsluppen. Jag själv brukar vara glad och känna av fredagsfeelingen. Just precis nu, så känns den väldigt avlägsen. Ledsen är nog det som bäst beskriver mig i nuläget. 

Varför då? Jo, det händer för mycket som tar och för lite som ger. Förändringar som inte känns bra. Saker som man blivit lovad som uteblir. Att ständigt hantera besvikelser är inget bra läge. Men visst, absolut, jag börjar bli van. Men ska det verkligen vara så? 

Just i kväll, när jag är extra trött, extra besviken, extra ledsen och bara sååå matt.... Då är jag helt klart villig att bara kasta in handduken. Borde inte ägna mig åt att tänka på det här just nu, det ger ingen bra grund till sömn. Tyvärr kan jag inte låta bli. Det bara äter sig in i mig. Gnager och svider. Jag vet att det är bra att ge efter för sina känslor. Låta dem komma, känna in och bara genomlida dem. Men som alltid, nästan iallafall, så känner jag att jag inte har tid med det. För jag måste ju sova, för att orka jobba i morgon, för att vara en bra mamma och kollega. Just i kväll är det fel tillfälle att ta på sig "offerkoftan". Dessvärre har jag sedan många år tillbaka insett att man inte kan skjuta upp sorg, saknad och längtan. Antingen måste den få komma när den kommer annars stoppas den in nånstans, inuti ens själ, och blir till en hård kall klump. 

Trodde nog att min klump hade börjat smälta men nu visar det sig att det har uppstått en rejäl köldknäpp. Så just, i kväll får nog klumpen bygga på sig och jag får bita i hop. Gråta får jag göra i morgon kväll, när alla har lagt sig.