Skön känsla, den där när det faller på plats. Att vara sjukskriven är såååå jobbigt för mig. Jobbigare än själva smärtan, åkomman, sjukdomen. Jag äts upp av dåligt samvete, oro, och framförallt av känslan hur min hjärna sakta men säkert skrumpnar i hop. En gång i livet lät jag sjukskrivningen försvaga mig så att jag blev någon som inte är jag...

Vid lunch i dag så entrade jag skolan. Och vem möter mig med öppna armar? Vår allra bästa, goaste och finaste slöjderska. Så underbart att bli mött så. Sen så kom alla fina ungar, mina goa miniarbetskamrater. De berättar att det varit rörigt, att de gjort sitt bästa, de berättar hur många sidor de gjort i sina böcker och vill veta hur det ska bli med läxorna. Vilken lycka! Jag är saknad, efterlängtad och behövd. 

Med en gång tänds nåt i mig. Kalla det lust eller vilja. Jag känner suget. Ni vet det där som kan liknas vid ett bekräftelsebehov. Jag vill inte lämna över, jag vill styra själv. Jag vill ha koll, jag vill få planera och räkna ut och tänka. 

Jag är ju speciallärare men med mentorskap i en helt fantastisk klass som jag också får undervisa i mitt favvoämne, engelska. Jag vet att de jobbar i uppförsbacke men jag vill vara med och puffa dem uppför. 

Efter massor av kramar och vänliga ord från kollegor så gick jag till chefen. Och han var toppen, han lyssnade och tänkte till. Jag vill, trots hälsan, få undervisa så mkt som jag orkar. Vi spikade engelskan och sen gör jag så mycket som kroppen räcker till. Jag kan komma och gå som jag vill. Bara en sån sak gör ju att jag plötsligt tror att jag kan fixa vad som helst. 

Så kommande vecka kommer jag fokusera på engelska i år fem och  dagliga tillfällen med min lilla favoritkollega. Å sen så får vi se. Kroppen kan göra ont men om själen inte får sitt så värker det än värre. Jag är ingen hemmasittare, jag behöver få göra det som jag är bra på och jag tror att jag är ganska bra på att undervisa. 

Just den biten av dagen gav mig bomull runt hjärtat. Det finns en anledning till att jag stannat 18 år på samma enhet...

När jag kom hem så vände jag bara för att sedan ta hunden med mig till hundgården. Vilken lycka. Solen värmde fortfarande och fåglarna kvittrade och hela Vrinnevi luktade vår. Underbart. Jag satte mig i en slänt och bara var. Omgiven av fyrfota vänner som på ett magiskt sätt får en att landa i nuet och känna total lycka. Att se Kimmo gräva, springa, lukta, smaska gräs och äta jord... Det är underbarheter. 

Att sedan få glida in till grannen på en kopp té innan jag skjutsade Tyra hem. var också mysigt. Jag är väldigt glad åt dessa stunder. Helené är en fantstisk människa. Hon stöttar mig när jag är orolig, rädd, har ångest och liknande på samma sätt som vi kan asgarva åt de knasigheterna som vi ofta hamnar i. Hon älskar mina djur och hjälper mig massor med hundpromenader, hon handlar med mig och hon hjälper mig väldigt mycket i vardagen. Hon finns helt enkelt där och hon är alltid villig att lyssna. Jag önskar att alla fick ha en sådan granne. 

När Tyratösen landat in hos sin far så begav jag mig hemmåt. Mannen i mitt liv var på väg. Efter en vecka så var han väldigt efterlängtad. Den första, lite flyktiga kramen ute på gården sa så mycket. Kroppen, själen, hjärtat och hjärnan... alla hade de längtat, saknat och värkat efter. Livet blir så ibland. Vardagen är svår. Speciellt när man har varsitt hushåll. Det blir så mycket frånvaro. 

Jag gillar iofs att längta om det uppvägs av att vara längtad efter. Och som den obotliga optimist jag är så tror jag att så är fallet. Jag är ju kvinna, på inget sätt unik. Men det man vill höra är ju att man är fin, saknad, efterlängtad... Och på samma sätt vill jag säga det till den jag längtat och saknat. 

Visst är det konstigt, ibland finns känslan där så tydligt men orden som beskriver den saknas. Det hela blir liksom lite torftigt och sammanfattas i "Jag älskar dig". Jag tror att jag måste bli bättre på att nyansera mig och föra fram det jag verkligen vill ha sagt. Berätta om mina tankar och funderingar för ingen är ju tankeläsare. Och man kan aldrig förändra en annan människa, den enda man kan förändra är sig själv. 

I morgon är en ny dag och då ska jag göra mitt bästa för att hämta kraft, energi och styrka. Precis som alla bör göra varje dag. Människan, denna fantastiska varelse, anpassningsbar och formatibel, så fylld av tro hopp och kärlek. . . 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...