Min älskade kusin var här i torsdags.
Vi fikade och tjattrade på. Vid ett tillfälle ramlade vi in på mitt mående. Hon var så glad över att se hur bra jag mår nu. Ett halvår senare. Stark, glad, samlad, skämtsam och lycklig. Med tårar i ögonen uttryckte hon glädjen över att få se mig som den jag är.

Jag är också glad över det. När jag ser i backspegeln så gör jag det med sorg. Jag blir nästan förbannad på mig själv. Varför utsätta sig själv och sina barn för något som är allt annat än friskt? Ja, det kommer ta ett antal timmar till hos kuratorn innan jag kommer fram till rätt svar.

Att jag varit feg, svag och allt annat än mig själv är ett svar men ändå... Så nu, när jag efter tre månader i en ny relation, stöter på "svårigheter" då gäller det att tänka först och tala sen. Ärlighet och tydlighet är mina ledord. Det är inte lätt men jag kämpar på med mig själv. Att våga säga att jag behöver egentid, att jag vill bara vara hemma o själv är svårt. Men det behöver det inte vara. När jag säger som det är så möts jag aldrig om misstanken att jag träffar nån annan, att jag inte älskar eller att jag tröttnat. Jag är helt enkelt litad på och det är så himla skönt.

Att somna i famnen på den som bara tror gott om mig, som jag kunnat berätta om alla misstag för, som jag sagt att jag aldrig vill ljuga för, som jag berättat om alla mina rädslor för, som jag kan ställa alla frågor till... Det är magiskt. Underbart och fantastiskt.

Den här mannen är underbar och glimrande. Han är otroligt viktig för mig. Men inte livsviktig. För jag, Mia, har lärt mig en viktig sak. Jag klarar mig fint på egen hand. Jag är stark. Jag orkar. Jag har kraft och energi. När den trasiga själen långsamt läker så responsar kroppen.

Jag jobbar heltid, jag promenerar min hund ungefär 60-90 minuter om dagen. Jag bär, flyttar och kånkar, jag fixar och trixar och min EDS-kropp fixar det. Hur skönt var det inte att få en diagnos? !?

Ja, jag mår bra. Jag har alltid ont men det onda styr inte mitt liv. Det fina är att i min nya relation så är mina ryggbesvär sekundära. Det är bra för mig. Jag får vara så mycket mer än "hon med ryggont". Även på jobbet har mitt liv ändrats. Jag hör sällan kommentaren "å, hur har du det med ryggen i dag?" Jag är så mycket mer än en ond rygg.

Jag är Mia, frånskild tvåbarnsmor, med pojkvän, hund och katt. Och framför allt, jag är Mia. Stark, glad nyfiken, ganska frisk och helt "normalstörd".

Spiral åtbörd. Det går liksom runt men med ett ständigt strävande uppåt b

Just nu, ryggläge. Mysigt i soffan omsvept med en mjuk pläd. Ute mörknar det men i fönstret lyser min nyaste julstjärna. Å vad jag älskar dessa lugna söndagar.

Ingen stress, ingen press. Bara vara. Ladda om och lagra energi inför kommande arbetsvecka. På tv:n surrar en massa julfilmer. Jag är verkligen i stämning och längtar massor till uppesittarkvällen.

Nu är det egentligen bara snön som saknas men den får gärna dröja till den 19:e. Jag vill gärna kunna cykla till jobbet även sista veckan.