Vilken underbar sovmorgon jag haft i dag. Utvilad, tillfreds och vid gott mod. Efter kaffe och underbar räkmacka så drog vi på oss vandringskängorna. Dags att rasta vovven.

Vid Sjöänga fick Kimmo springa fritt. Efter en rådjursjakt som gav fradga så kan jag säga att han var bra trött. Jag blev ganska matt också. Inte i
Min bästa form just nu.

Efter förberedande av kvällens middag blev det ännu en promenix. Nu till kyrkogården. Vi har flera att tända ljus för. Det känns fint att tillsammans gå turen och tända för de som inte finns med oss längre. Man kan inte förstå om man inte upplevt men man kan försöka.

Kvällen har nu tillbringats med grannar och vänner. Kycklinggrytan som Mats och jag trollat ihop blev kanonbra. Å de finns massor kvar till i morgon.

Just morrondagen är en stor dag. Då fyller min yngsta 13 år. Jag kan inte fatta att det är så länge sedan jag med full sinuit klämde ut den lilla rackaren på 50 minuter. Jag är så stolt över den lilla parcell som nu är ganska stor.

i går morse var det inte utan att jag fick adventskänsla och längtan efter glögg, pepparkaka och brieost. Snön som föll och snön som la sig, bäddade in hela stan i en underbar mjukhet. Jag bara älskar det dämpade ljudet som uppstår när det vintervita isolerar och framhäver. Allt det fula försvinner och kvar blir bara en underbar renhet. Omgivningarna ser så mycket oskuldsfullare och oskyldiga ut. 

Som jag längtat efter den här fredagen. Det har varit en tung vecka på jobbet. Tung men otroligt rolig och stimulerande. Nya lokaler, nya möbler, nya kollegor, nya rutiner, avsaknaden av möbler, allt för många kartonger att packa upp men till slut kommer belöningen för slitet. Den dimper ner som en överraskning när jag får möta mina elever. När vi skrattar tillsammans eller när de suckar, bara för att, när jag ska hämta dem. I dag fick morgonen en extra överraskning i form av ett utlöst inbrottslarm som visade sig vara ganska svårt att slå av. Tre minuter är låååång tid när trumhinnorna hotar att explodera. 

När arbetsdagen var slut tog jag min fyra minuters cykeltur hem. Det är inte klokt så nära och bra jag bor. Kimmokillen blev galet glad när jag kom och promenaden var renande och uppfriskande. Efter en liten paus så var det tid att packa helgväskan. Jag har nu, nära nog,  två dygns semesterkänsla att se fram emot. 

Glögg, pepparkaka och brieost har redan avnjutits. Det var precis så gott som jag föreställt mig. Jag tackar omigen Karro i tanken för att hon lärde mig att gilla denna gudomliga trio. Snart ska vi ta en stund i bubbelbadet, äta varma räkmackor, dricka bubbelvinet som passande nog heter Mia och sedan bara vara. 

Det är så skönt att bara få vara. Inte behöva göra en massa. Känna att det är helt ok att slappa framför nån gammal repris eller brasan, se en film, bara vara nära, promenera hunden, diskutera utan att nån måste vinna eller som nu... Ta en stund för ett blogginlägg. 

Livet är det som sker varje dag. Det är dagarna som går, som vi lägger i minnets ryggsäck. De fina stunderna och lyckliga ögonblicken väger lätt. Jag håller på att städa ur min. Rensar ur sånt jag inte längre vill bära omkring på och strukturerar om så att det ska finnas plats för allt det fina och goda jag får vara med om. 

Tacksam? Nöjd? Glad? Avslappnad? Jaa, det är precis så jag känner mig just nu.