Så här mitt i veckan, lillördag å allt, har jag tagit tag i lite städning. Jag gillart. Massor. Dammsuga, svabba, damma, torka av och rent. Hitta de där små skrymslena där änglatofflorna trängs. Jag bara älskar min "fönstertvätt". Det klarar massvis, förutom fönster, speglar, kakel, garderobsdörrar, tavlor.... Ja, jag kör med min Kärcher lite överallt.

Tyra lagade sin underbara broccolisoppa i kväll, igen. Hon har den som slutprov på hemkunskapen. Hon har övat massor. Och jag njuter i fulla drag,

Njutbart kan man nog inte kalla min arbetsdag. Fy fasen vad vi vuxna i skolans värld ska stå ut med. Jag klarar det mesta men när det handlar om andra elevers säkerhet, ja... då är det jobbigt. I dag blev jag faktiskt oroad på riktigt. Alla ni som har åsikter om oss i skolans värld, bara för att ni själva gått i skolan bör nog tänka om. Bara för att man blir sjuk ibland så kan man inte ta läkarens jobb. Det jag hör, blir kallad och utsetts för skulle nog ingen vilja vara med om. Facket skulle få mycket att göra och orsaken till utmattningssyndrom känns oerhört självklara.

Nu, när kvällen är här, ja då är det inte utan att jag hastar runt med lite abstinens. Inte för att jag ska sluta röka (det där är ju liksom inte mitt projekt). Nej, min abstinens beror på annat. Jag längtar, nästan värker efter min underbara pojkvän. Jösses vad ung jag känner mig när jag skriver det. Eller mal placé. Men det är skrämmande. Allt det här nya. Att lära känna, att anförtro sig, att bara vara, att lita på, att vara avslappnad med, att visa sina svagheter...

Avslappnad... Jösses, jag är nog en av de mest överspända personer som finns. Ständigt på G. Full fart och oerhörd förvirring. Men... Den senaste tiden har jag själv uppmärksammat att jag far runt med ett leende på läpparna. Jag är så lätt i tanken och fladdrande i känslan. Tankarna vänder ständigt åt samma håll. Så stabilt och självklart. Allt som jag upplevt, allt som jag varit med om, den jag själv varit är som bortblåst. Lite naken, orolig, försynt men ändå framåt. Rädd men ändå modig nog att säga vad jag vill, vad som är ok. Våghalsig nog att bara krypa intill. Landa. Känna den underbara doften. Höra andetagen. Känna värmen. Ligga nära, nära. Liksom smälta samman. Känna att jag är den finaste som finns, känna att han är det mest fantastiska jag mött. Vilken känsla. Vilken lycka.

Lyckliga jag som så här, lite till åren, får vara med om att bli kär igen. Det är helt knasigt. Busigt. Oroande. Skrämmande. Fnissigt. Skönt. Underbart..... Det skönaste i det hela är att jag, får vara just jag. Jag behöver inte låtsas, spela eller vara någon annan. Jag kan bara vara Mia. Mia som behöver närhet, som vill ha värme, som älskar att vara hud mot hud, som vill ha alla jag älskar nära mig, som älskar när det är rörigt och svårt. Jag får vara den Mia jag är, hon som vill älska! mycket och ofta utan konstigheter. Jag vill liksom bara vara den jag är. Och det får jag. Så nu börjar en ny del i mitt, en del som säger mig att jag kanske äntligen har hittat den plats jag ska vara på.