Så här mitt i veckan, lillördag å allt, har jag tagit tag i lite städning. Jag gillart. Massor. Dammsuga, svabba, damma, torka av och rent. Hitta de där små skrymslena där änglatofflorna trängs. Jag bara älskar min "fönstertvätt". Det klarar massvis, förutom fönster, speglar, kakel, garderobsdörrar, tavlor.... Ja, jag kör med min Kärcher lite överallt.

Tyra lagade sin underbara broccolisoppa i kväll, igen. Hon har den som slutprov på hemkunskapen. Hon har övat massor. Och jag njuter i fulla drag,

Njutbart kan man nog inte kalla min arbetsdag. Fy fasen vad vi vuxna i skolans värld ska stå ut med. Jag klarar det mesta men när det handlar om andra elevers säkerhet, ja... då är det jobbigt. I dag blev jag faktiskt oroad på riktigt. Alla ni som har åsikter om oss i skolans värld, bara för att ni själva gått i skolan bör nog tänka om. Bara för att man blir sjuk ibland så kan man inte ta läkarens jobb. Det jag hör, blir kallad och utsetts för skulle nog ingen vilja vara med om. Facket skulle få mycket att göra och orsaken till utmattningssyndrom känns oerhört självklara.

Nu, när kvällen är här, ja då är det inte utan att jag hastar runt med lite abstinens. Inte för att jag ska sluta röka (det där är ju liksom inte mitt projekt). Nej, min abstinens beror på annat. Jag längtar, nästan värker efter min underbara pojkvän. Jösses vad ung jag känner mig när jag skriver det. Eller mal placé. Men det är skrämmande. Allt det här nya. Att lära känna, att anförtro sig, att bara vara, att lita på, att vara avslappnad med, att visa sina svagheter...

Avslappnad... Jösses, jag är nog en av de mest överspända personer som finns. Ständigt på G. Full fart och oerhörd förvirring. Men... Den senaste tiden har jag själv uppmärksammat att jag far runt med ett leende på läpparna. Jag är så lätt i tanken och fladdrande i känslan. Tankarna vänder ständigt åt samma håll. Så stabilt och självklart. Allt som jag upplevt, allt som jag varit med om, den jag själv varit är som bortblåst. Lite naken, orolig, försynt men ändå framåt. Rädd men ändå modig nog att säga vad jag vill, vad som är ok. Våghalsig nog att bara krypa intill. Landa. Känna den underbara doften. Höra andetagen. Känna värmen. Ligga nära, nära. Liksom smälta samman. Känna att jag är den finaste som finns, känna att han är det mest fantastiska jag mött. Vilken känsla. Vilken lycka.

Lyckliga jag som så här, lite till åren, får vara med om att bli kär igen. Det är helt knasigt. Busigt. Oroande. Skrämmande. Fnissigt. Skönt. Underbart..... Det skönaste i det hela är att jag, får vara just jag. Jag behöver inte låtsas, spela eller vara någon annan. Jag kan bara vara Mia. Mia som behöver närhet, som vill ha värme, som älskar att vara hud mot hud, som vill ha alla jag älskar nära mig, som älskar när det är rörigt och svårt. Jag får vara den Mia jag är, hon som vill älska! mycket och ofta utan konstigheter. Jag vill liksom bara vara den jag är. Och det får jag. Så nu börjar en ny del i mitt, en del som säger mig att jag kanske äntligen har hittat den plats jag ska vara på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...