Ibland är det som om tiden står stilla och rusar fram på samma gång. Du vet, när du vaknar tio minuter innan klockan ska ringa och lyckas somna om igen. När signalen väl ljuder känns det som om en hel natt passerat. Eller när du stannar upp en stund och bara tittar på ditt barn som skrattar och berättar något roligt. Man hör liksom inte riktigt vad de säger utan bara absorberar deras lycka och utstrålning. Eller när man själv tar ett djupt andetag i höstluften och riktigt kan känna hur jorden rör sig. Det är då, då man vet att man är på rätt plats i rätt stund.

Det där som kallas livet, denna så vanligtvis gråa sörja man trampar runt i, bär med sig så många oväntade böjar och tvistar. När jag precis kommit till sans och lugn. När jag bestämt mig och gjort mitt val. Ja, då händer det. Å helt plötsligt är det som om mitt tusendelarspussel helt plötsligt ändrat både motiv och struktur.

Vilket jobbigt läge. Det kräver omtänk gånger massor. Jösses vad jag har resonerat med mig själv och hur jag skällt och varit irriterad...på mig själv. Att såga sig själv längs fotknölarna är ingen skön känsla. En gång för länge sedan lät jag mina känslor styra. Rent medvetet släppte jag det sunda förnuftet. Nu, många är senare har jag vägrat men... Va faan... Det här är ju omöjligt att kämpa emot. När jag tänker på det blir jag som tokig och nästintill aparg. Jag ville inte det här, inte på riktigt. Men det går liksom inte att häva. När kraften slår till så sveper den fram likt en tsunami. Läskig jämförelse och jag ber om ursäkt till alla som varit med om en....

Jag tänker massor just nu. Kontrollbehov är typ mitt andra namn. Jag vill ha koll, struktur. En gång valde jag att släppa taget. Väldigt oklokt av mig. Det blev allt annat än bra. Men jag lärde mig iaf massor. Så här i efterhand har jag fått många råd som jag hade behövt då. Varför, i jösse namn säger inte folk vad de tänker när det behövs? Ja, jag ska ju inte lita på andra. Jag måste ju lita på mig själv.

Just det där att lita på är skrämmande. Den enda jag litar på och vet var jag har är mig själv... eller... Jag trodde åtminstone det. Just i dag är jag helt vilse. Jag vet inte riktigt vart jag är, vart jag är på väg och hur jag ska ta mig dit jag ska. Jag har inget val. Jag liksom bara är. Jag flummar runt och pendlar mellan ytterligheter. Oskönt och skönt på samma gång.

Men när man går från total rastlöshet till totallugn på tre röda, eller när man i sömnen sträcker ut sin hand för att känna efter och lugnas i sitt sökande... Ja, hur kan man tacka nej till det? Jag vet inte... Jag har iallafall inte den förmågan...

Kalla mig flyktig, kalla mig rotlös men det jag känner och gör, det gör jag inifrån och ut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...