Ibland är det som om tiden står stilla och rusar fram på samma gång. Du vet, när du vaknar tio minuter innan klockan ska ringa och lyckas somna om igen. När signalen väl ljuder känns det som om en hel natt passerat. Eller när du stannar upp en stund och bara tittar på ditt barn som skrattar och berättar något roligt. Man hör liksom inte riktigt vad de säger utan bara absorberar deras lycka och utstrålning. Eller när man själv tar ett djupt andetag i höstluften och riktigt kan känna hur jorden rör sig. Det är då, då man vet att man är på rätt plats i rätt stund.

Det där som kallas livet, denna så vanligtvis gråa sörja man trampar runt i, bär med sig så många oväntade böjar och tvistar. När jag precis kommit till sans och lugn. När jag bestämt mig och gjort mitt val. Ja, då händer det. Å helt plötsligt är det som om mitt tusendelarspussel helt plötsligt ändrat både motiv och struktur.

Vilket jobbigt läge. Det kräver omtänk gånger massor. Jösses vad jag har resonerat med mig själv och hur jag skällt och varit irriterad...på mig själv. Att såga sig själv längs fotknölarna är ingen skön känsla. En gång för länge sedan lät jag mina känslor styra. Rent medvetet släppte jag det sunda förnuftet. Nu, många är senare har jag vägrat men... Va faan... Det här är ju omöjligt att kämpa emot. När jag tänker på det blir jag som tokig och nästintill aparg. Jag ville inte det här, inte på riktigt. Men det går liksom inte att häva. När kraften slår till så sveper den fram likt en tsunami. Läskig jämförelse och jag ber om ursäkt till alla som varit med om en....

Jag tänker massor just nu. Kontrollbehov är typ mitt andra namn. Jag vill ha koll, struktur. En gång valde jag att släppa taget. Väldigt oklokt av mig. Det blev allt annat än bra. Men jag lärde mig iaf massor. Så här i efterhand har jag fått många råd som jag hade behövt då. Varför, i jösse namn säger inte folk vad de tänker när det behövs? Ja, jag ska ju inte lita på andra. Jag måste ju lita på mig själv.

Just det där att lita på är skrämmande. Den enda jag litar på och vet var jag har är mig själv... eller... Jag trodde åtminstone det. Just i dag är jag helt vilse. Jag vet inte riktigt vart jag är, vart jag är på väg och hur jag ska ta mig dit jag ska. Jag har inget val. Jag liksom bara är. Jag flummar runt och pendlar mellan ytterligheter. Oskönt och skönt på samma gång.

Men när man går från total rastlöshet till totallugn på tre röda, eller när man i sömnen sträcker ut sin hand för att känna efter och lugnas i sitt sökande... Ja, hur kan man tacka nej till det? Jag vet inte... Jag har iallafall inte den förmågan...

Kalla mig flyktig, kalla mig rotlös men det jag känner och gör, det gör jag inifrån och ut.

Älskar hösten men även den har en mindre rolig baksida. Jag tänker på alla dessa förkylningsvirus som bara väntar på att få angripa. Jag är på inget sätt sjuk men jäkligt öm i halsen, hostig och aningens trött. Kanske därför som mitt sällskap tyckte att jag var ovanligt tyst i går kväll. Jag hade helt enskelt gått in i off-läget. Mitt vanligt babbliga jag försvinner och jag blir tyst och sluten när jag har ont eller är trött.

I går kväll fick vi mycket gjort på hemmaplan. Lampor kom upp i både köket och i Elis rum. Dessutom blev den mörkbruna väggen i hallen snyggt ljusgrå. Det blev hur bra som helst. Jag känner mig supernöjd. Nu gäller det bara att hitta en bra taklampa till Tyras rum, sen så är nog läget under kontroll. På önskelistan står även att få ner en bokylla från vinden, den ska bli skohylla i klädkammaren. Jag har galet många par skor. En ny soffa vore inte heller dumt. En stor, med divan där vi kan kura i hop oss allihopa. Djur, barn och vuxna. En plats att slappa på och vara nära varandra. Men det får bli lite längre fram. En sak i taget.

Jag har min näst längsta arbetsdag i dag. Helt normallång faktiskt. Onsdagen innehåller mest guldlektioner med mina elever. Bonusen är nog att jag ska få gå in och "göra vad jag vill" under 40 minuter med en helklass i år fyra. Det får bli bildgåtor i powerpointformat vilket täcker in begrepp som nationalitet, insekter, maträtter och yrken. Vilket härligt jobb jag har!

Nu är straxt rasten slut och jag ska sätta tänderna i Wasa-tiden.