En gång är ingen gång men två gånger är en vana.... Eller blir det en ovana? Det beror väl på vad det gäller förstås.

Jag har så lätt för att vänja mig vid att ha mina barn hos mig. Det är på nåt vis mot naturen att inte ha dem nära. Den här veckan känns det nog lite extra jobbigt eftersom jag är ledig. Å andra sidan är det just nu ganska bra att jag bara har mig själv att ta hänsyn till. Jag är långt ifrån bra från min lunginflammation. Utan hostmedicinerna så blir det jäkligt jobbigt. Jag är skapligt trött och det lilla jag gör suger musten ur mig.

Det är väldigt lätt att vänja sig vid att inte sova ensam. I och för sig är jag sällan ensam i sängen, jag har ju mina fyrfota killar som sluter upp och trängs. Men jag tänker mer på mannen som jag sover så gott bredvid. Jag tror man kan passa i hop med många. Hmm, det där lät nog konstigt...jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Jag är ju inte samma person som när jag blev tillsammans med barnens pappa. Då tyckte jag att vi passade i hop vilket vi inte gör idag, 20 år senare. Människor är föränderliga och i perioder förändras vi mer än under andra delar av livet. Ibland har man turen att växa och utvecklas tillsammans i en relation, ibland blir det inte så. Då är ett avslut klokare. Jag lägger ingen tid på att ångra speciellt mycket utan försöker vara tacksam för det jag fått uppleva. Jösses i havet vad jag lärt mig mycket.

Än i dag finns det saker som jag är medveten om att jag har svårt med. Saker som borde vara självklara i de flesta relationer oavsett om det är kärleksrelationer eller vänskapsrelationer. En del av mina svårigheter beror givetvis till fullo på mig själv. En del andra beror på otroligt dåliga erfarenheter. Somliga saker hade jag gärna varit utan att veta och uppleva... och där är just där som "skon klämmer" eller vad man nu säger. Jag har nog lärt mig att väldigt många låter ord strömma ur munnen som går stick i stäv med varje liten handling. Även jag en hel del gånger....

Att lita på och att bli litad på är svårt. När det inte känns tryggt att dela med sig av sina tankar och känslor så hamnar man i ett läge då man tystnar vilket i förlängningen kan ses som ren lögn. Eller så pressas man till att fly in i lögner av ren rädsla för att var ärlig. Jättedumt och en präktig enkelbiljett till slutet, att hamna i snöbollseffekten.

Jag vet hur illa det kan bli. Nu försöker jag "om igen" att göra om och rätt. Jag har verkligen utmanat mig själv att vara så ärlig som det bara går. Jag har lyft upp en hel del osnygga och smutsiga byk. "Det är inget jag är stolt över" har jag sagt pinsamt många tillfällen den senaste tiden.

Jag har haft en del att fundera kring de senaste veckorna. När vissa känslor dyker upp inom mig så blir jag både glad och livrädd på samma gång. Det sätter i gång en massa inom mig. Jag tänker, funderar, reflekterar, utvärderar och inte minst drömmer. Det måste vara själens sätt att polera sin spegel. Liksom för att skapa en ny och fräsch duk att måla det nya motivet på.

Jag är en bedrövlig realist. Jättetrist och förmodligen bedrövligt tråkig att leva med. Mitt livspussel har förändrats ett antal gånger. Motivet blir hela tiden ett annat. Jag har lärt mig att aldrig kunna ta något för givet, att aldrig lita på någon och att jag måste se till att klara mig själv. Min stolthet har lärt mig att bara be så där lagom mycket om hjälp. Just nu står jag som vid ett vägskäl. Ärlig, javisst men till vilket pris?

Ibland kostar det mer än det smakar, som min pappa brukade säga. Att öppna upp och släppa in är så otroligt läskigt. Men att känna fjärilar i magen, att längta, att smälta samman, att ha stunder att total samhörighet och tillit... Det är sånt som gör det hela värt det. Så i kväll somnar jag bredvid mina lurviga små vänner men i morron får jag smälta samman med den som passár mig allra bäst...