Dottern ringer mig och jag hör bara gråt. Omedelbar rädsla, har något hänt med katterna, pojkvännen eller någon annan. Men det låter inte som vanligt, det är en annan ton i gråten. Så hulkar hon fram "Jag har kommit in på universitetet". Då brister det även för mig. 

Vilken kämpe hon är. Efter en sen dyslexidiagnos, ett års jobb på ett äldre boende med pendling på två timmar om dagen och därefter pluggande på Komvux för att få upp betyg samt läsa in ämnen så är hon äntligen där. Vid målet. Hur mycket hon kämpat vet nog bara hon själv, jag kan bara ana mig till det och just därför gråter vi båda. Av glädje och stolthet. 

I kväll är jag nog en av landets stoltaste mammor. Tänk att just jag lyckats att få de allra bästa barnen. I kväll ska jag bara gotta mig i lyckokänslorna. Jag har så mycket just nu som jag är tacksam över. Den känslan slår tom hål på den fruktansvärda värken jag har i kroppen just i dag.Egentligen vill jag bara åka upp till Tyra och fira. Men det är mitt i veckan och dessutom har Covidskiten spridit sig ordentligt på mitt jobb och flera av de jag jobbar nära har testat positivt. Just därför får jag nog rent fysiskt hålla mig ifrån mina barn som i nuläget måste vara friska. Inget får äventyras. 

I morgon har vi studiedag på min skola. Den ska genomföras digitalt. Det är egentligen det värsta jag vet men med tanke på min onda kropp kanske det är skönt att slippa passa på och åka buss. Här hemma kan jag delta på mötena både sittande, ståendes och till och med liggandes. Men jag kommer sakna den lättsamma stämningen och det härligt avslappnade sättet att umgås som brukar uppstå vid studiedagar. Och så fikat förstås...

I kväll kommer jag somna glad och lycklig. Det finns inget bättre än att höra sina barn vara så nöjda och glada som jag fick göra i dag. Och ja, jag vet att jag kanske låter skrytsam nu men det tycker jag att jag har rätt att göra. 

Jag hoppas ni alla har en bra kväll så här mitt i veckan.