efter en underbar helg, alla kategorier, så väljer jag att summera helgen i bilder.

Efter incheckning på hotellet så begav vi oss till ett vintrigt Liseberg.

Snö, om än konstgjord, snögubbar, lampor i massor, doft av brända mandlar och allra bäst... Att få träffa min gamla pluggkompis Cissi.

Vet inte om ni kan se det men här ligger ett gäng livs levande renar. Bara Jon-Henrik som saknades, fast jag tror att hans stämma ljöd ut högtalarna.

Sedan drog vi vidare ut på stan, tog lite att dricka på en mysig pub. När fredagen närmade sig lördagen begav sig Cissi mot tåget och jag och min älskling vandrade mot hotellet. Luften var inte alls kall och det var så mysigt att gå hand i hand och bara småprata.

Efter en underbar hotellfrukost styrde vi sedan kosan ut i halländska ingenstans. Där bor svåger Micke med sin flickvän Laila. Supermysigt om än väldigt fuktig omgivning. Som det regnade. Utan uppehåll. Hela tiden. Huset nästan flöt uppepå en vattensjuk gräsmatta, nej vars, jag överdriver....fast bara lite.

Micke hade tydligen sparat ett Gekås besök tills vi kom. Jag var eg inte sugen men vad gör man inte. Det var ju bara att hänga på. Det var noll kö in, skapligt lugnt därinne och 50 minuter senare hade vi fått med oss det vi skulle. Effektivt, eller hur.

När vi sen återvände ute i ingenstans fixade Micke till en underbar måltid som var lika god som klassisk. Toast Skagen, oxfilé med chilli och vitlökspotatis och istället för efterrätt, den godaste Irish Coffé som jag druckit på länge.

Laila jobbade, för kvällen i Värnamo. Och jag försökte vinna Sessans gunst. Katten Killen såg vi knappt röken av men den vita lilla prinsessan förärade oss sitt sällskap.

Och slutligen gosade tösen upp sig hos mig.

Natten blev god för min del även om jag vaknade av blåsten vid fem. Lyckligtvis kunde jag somna om. Efter en sen frukost så var det dags att styra kosan hemåt. Då hade hjärtat kommit på att han ville till Gekås igen, han ville ha en jacka. Och jag själv kom på att mitt havererade mobilskal skulle må bra av att bytas ut. Vi hann dessvärre bara åka ca fem minuter innan vi stötte på problem. En rejäl tall över vägen.

Efter en omväg så kom vi slutligen fram till shoppingparadiset. Jacka, muggar och lite annat hamnade i korgen men vi var jäkligt snabba och effektiva även den här gången. Jag bara älskar ugglemuggarna jag köpte. En till mig och en till Tyra. Perfekta att sörpla té ur.

Hemvägen blev blåsig, regnig och mörk. Jag måste erkänna att jag både sov och snarkade en stund. Väl hemma blev lyckan stor. Så underbart att få krama om mina fyrfota grabbar igen. Jag hade längtat löjligt mycket efter dem.

Att sen bara få slappa en stund och se ifatt de sista två avsnitten av Sandhamnsmorden med världens bästa hundochkattvakt går inte heller av för hackor. Njutbart var det också att krypa ner i ett varmt bad och bara vila för att sedan skrubba mig från topp till tå. Livet är bra gött ibland.

Nu är det snart dags att krypa ner, släcka lampan och gosa till det med mina fina. Jag hejdar mig ett ögonblick och bara känner efter. Det känns bra. Lugnt och fint, lite trött och en hel del ont men det hör ju till. Jag har haft det så underbart bra. Det är så skönt att få vara nära den jag älskar, att bara behöva sträcka ut armen och öppna handen så möts jag upp av värme och styrka. Trygghet. Lugn. Kravlöshet. Kärlek utan motprestation men också den formen där jag kan få visa min tillgivenhet på det sätt jag känner att jag vill.

Kärlek ska aldrig, aldrig tas för givet. Man ska vårda den, ömt. Det är en balansgång, inte hålla för hårt och inte vara för slapphänt. Men, när den är på riktigt så tror jag att man (jag) inte ens behöver fundera så mycket. Det räcker fint med att jag är den jag är, gör och ger det jag vill och kan och framförallt så är det för mig viktigt att veta att det som är är på riktigt. Jag behöver aldrig vara orolig eller känna mig hotad att om ditt eller datt inte sägs eller görs, ja då är det slut. En sån mentalitet känns så långt borta, barnslig och löjlig.

För att citera höga visa.... Kärleken är... Utan villkor och krav....

Mitt hjärta är varmt och stort. Den värme jag känner och har, den delar jag mer än gärna med mig....

Det här med förtroende det handlar om förmågan att lita till, att vara trygg med. Att skala av sig själv och visa sin naknaste sida och vara helt säker på att bli okejad. Det är stort. Att inte bli bedömd eller dömd för dåliga val man tidigare gjort utan bara bli avläst i nuet. Okej, så här är läget. Inget vidare men vet du vad, vi kan förbättra det.

Den känslan, den kommer att få mig sova gott. Jag känner mig smått stolt över att ha sänkt garden, ödmjuk över att ha visat mig precis så svag som jag är. Å andra sidan så är jag jäkligt stolt över att jag har varit så gigantiskt stark så länge.

Jag har alla hästar i stallet, det kan nog ingen tveka kring. Jag vet vad jag vill och jag ser till att få det jag vill ha men...


Ibland, inte ofta, men ibland så behöver jag faktiskt lite tanke och räknehjälp. Jag har ju blivit blålurad ett par gånger och det skrämmer mig. Jag har blivit vaksam. Att nu förstå att jag inte behöver vakta och varna likt en varg känns gudomligt.

Sen så hjälps det inte, jag kan inte låta bli att sätta nu och då i relation med varandra. Och jag blir så besviken på mig själv. Hur kunde jag? Är en fråga som dyker upp hos mig. Därefter följer ett antal orena tankar. Å efter det följer ett beklagande över att jag inte ensam dragit världens nitlott. Men, jag bär bara ansvar över mig själv och mina barn. Andra får förlita sig på sina närstående. Och om man inte har alla hästar i stallet så bör väl de närstående gripa in... eller?

Jag ska snart gosa ner mig i fluffigt duntäcke och mysa till kvällstv. I morgon är en annan dag och då ska saker och ting börja redas ut. Jag ska ta tag i trassligheter och reda upp sånt som är svårt. Å det finaste av allt. När allt trasslats runt så kommer världens bästa och tålmodigaste man krypa intill och hålla om mig. Finnas där för mig. I alla lägen. Oavsett vad. Och jag har aldrig upplevt en större njutning.