Det här med förtroende det handlar om förmågan att lita till, att vara trygg med. Att skala av sig själv och visa sin naknaste sida och vara helt säker på att bli okejad. Det är stort. Att inte bli bedömd eller dömd för dåliga val man tidigare gjort utan bara bli avläst i nuet. Okej, så här är läget. Inget vidare men vet du vad, vi kan förbättra det.

Den känslan, den kommer att få mig sova gott. Jag känner mig smått stolt över att ha sänkt garden, ödmjuk över att ha visat mig precis så svag som jag är. Å andra sidan så är jag jäkligt stolt över att jag har varit så gigantiskt stark så länge.

Jag har alla hästar i stallet, det kan nog ingen tveka kring. Jag vet vad jag vill och jag ser till att få det jag vill ha men...


Ibland, inte ofta, men ibland så behöver jag faktiskt lite tanke och räknehjälp. Jag har ju blivit blålurad ett par gånger och det skrämmer mig. Jag har blivit vaksam. Att nu förstå att jag inte behöver vakta och varna likt en varg känns gudomligt.

Sen så hjälps det inte, jag kan inte låta bli att sätta nu och då i relation med varandra. Och jag blir så besviken på mig själv. Hur kunde jag? Är en fråga som dyker upp hos mig. Därefter följer ett antal orena tankar. Å efter det följer ett beklagande över att jag inte ensam dragit världens nitlott. Men, jag bär bara ansvar över mig själv och mina barn. Andra får förlita sig på sina närstående. Och om man inte har alla hästar i stallet så bör väl de närstående gripa in... eller?

Jag ska snart gosa ner mig i fluffigt duntäcke och mysa till kvällstv. I morgon är en annan dag och då ska saker och ting börja redas ut. Jag ska ta tag i trassligheter och reda upp sånt som är svårt. Å det finaste av allt. När allt trasslats runt så kommer världens bästa och tålmodigaste man krypa intill och hålla om mig. Finnas där för mig. I alla lägen. Oavsett vad. Och jag har aldrig upplevt en större njutning.