jag tänker längre än näsan är lång. Inte en chans att jag tänker utsätta mina barn ännu en än gång. Men... Om det vore upp till mig.


Jag vill somna varje kväll med dig. Känna din närhet. Lyssna till varje andetag. Krypa intill. Känna din hand runt mitt bröst. Din mage mot min rygg. Jag vill lyssna till dina andetag. Vara nära. Sträcka ut min hand. Lägga den mot din skuldra. Jag är helt såld, jag är sin utan tvekan. Men tyvärr så är min ryggsäck lite för tung och full. Så... Vi får väl se det som " den som väntat på nå gott..." Å det är väl en fyra år sisådär.... Å andra sidan... Ingen kan anklaga mig för att vilja tapetsera samma vägg med en gammal tapet...

Kan man bli annat än bubbelglad, mysvarm och kärlekfull när årstiden bjuder på en glimrande och gnistrande tisdag. Solen skiner från en vinterblå himmel. Luften är hög, klar och frisk. Varje andetag är som att skölja hjärnan i en fjällbäck. Rimfrosten får träden, buskarna och gräset att gnistra som om de vore beströdda med diamanter. 

Tack för den här dagen, den behövde jag. Att komma hem tidigt, när det ännu är dagsljus och få gå en lång promenad med Kimmo, helt utan stress och i min egen takt. Helt fantastiskt. Kimmo längtar efter snön, i brist på den så passar han ändå på att rulla sig i den lilla fröst som täcker gräset. Bara åsynen av hans glädje gör mig lycklig. 

Somliga stunder känns livet lättare än andra gånger. För mig är det här en sån stund. Och jag gör som jag brukar göra, jag lägger känslan på minnet. Planterar den i ryggrad och hjärta, allt för att ha lättare att hitta tillbaka till den en dag när jag behöver den.