Vi ska inte flyga åt våra elever. Vi ska ge dem styrka och kraft att breda ut sina egna vingar. Få dem att känna igen uppvindar, motvind, medvind och vind att bara glida med i. Jag skulle vilja säga att vi lyckas. Just i dag känner jag starkt att vi har lyckats få dem att flyga efter bästa förmåga. En del kommer flyga högt och långt, andra lite lägre och kortare sträckor men alla är redo. Redo att bred ut sina vingar och se vart det bär. Och det bästa av allt, de har alla modet att våga ge sig av.

I kväll har vi haft avslutning på jobbet. Finklädda elever, föräldrar, kollegor och vänner samlades för en högtidlig stund med både skoj och allvar. Vi har avtackat våra sexor som nu får vila ut ett tag innan de tar steget vidare till högstadiet. Det är rörande och fint. Glädjande som ett ett glitter i havet. Efterlängtat och fasat för. Vi vill ju skicka med dem så himla mycket, vi vill dem så väl. Det är inte alltid som jag talat med dem på det mest lugna sätt eller att jag alltid varit precis så där klokt pedagogiskt som jag verkligen vill. Men allt jag gjort har jag gjort utifrån min bästa förmåga och med strävan att bli lite bättre.

Det är aldrig så att elever kommer och går. De är inte som fotavtryck i sanden på stranden. Att de sköljs bort när nästa våg kommer. De gör avtryck och finns kvar i mitt minne... Var och en med minst en liten anekdot att berätta. Jag uppskattar mitt yrke, jag känner att jag valt rätt. Kanske inte precis varje ögonblick men iallafall en stund varje dag.