Jag känner ett lugn. Det är så skönt. Inget fladder i magen, inget tryck över bröstet utan bara känslan av att ha landat på bästa tänkbara sätt. Som jag önskar att det ska hålla i sig. Jag behöver ha den här känslan inom mig för att orka. Orka jobba, orka vara mamma, orka vara sambo, vara vän, vara stark och stå emot smärta. Ska jag orka vara den jag är med de förutsättningar jag har så kräver jag ett lugn.

Kanske kommer lugnet av att jag faktiskt har jobbat 4 heldagar på jobbet. Utan elever och utan mina egna barn boendes hos mig, men åndå... det stärker mig. Jag njuter av att få använda min hjärna till annat än att registrera var i kroppen jag har ont eller precis hur smärtan känns i nuet. Jag vill lägga allt det onda åt sidan. Vill inte att det ska styra mitt liv.

Ibland blir jag arg, sur, stressad, ja rentav bitchig. Det är inte den riktiga Mia som är sån. När det händer så är det demonen, som bosatt sig i min kropp, som tar över. Det är ett jäkla jobb att trycka ner den som besatt mig. Det är nog det närmaste jag kan komma när jag ska förklara hur det onda är.  Smärthelvetet är alltid där, molande, malande, brännande och bromsande. Ibland sticks en kniv in i min ryggrad, ibland är det en kofot som bänder mellan kotorna i min ryggrad. Strålande eldar rinner ner för mitt ben och jag förbannar de som försöker förklara för mig att det inte är något fel på min rygg. De säger att jag har en "hang-up" vilket betyder att kroppen har haft en skada under lång tid. När skadan väl är läkt så skickar hjärnan ändå smärtsignaler. Mitt rehabfolk menar på att jag med rätt attityd och inställning kan komma ifrån det här.

Jobbigt läge!!!

Bara jag är positiv, lever på som vanligt och gör roliga saker så kommer det hela bli bra. Vilket jäkla skämt!!! Om det stämde borde jag väl må bättre under semestern, när jag umgås med de jag älskar, när jag gör saker jag tycker om. Min läkare däremot menar på att det är något som är tokigt men att de inte kan hitta bildbevis för det. Han tycker jag ska ta smärtlindring så att jag får vara smärtfri trots min oro att bli beroende. Jag vet varken ut eller in.

Det jag vet är ändå att jag vill jobba, jag älskar mitt jobb. Jag valde att bli lärare redan som 9 -åring. Eller, det var nog inget val. För min del var det nog det berömda "kallet". Jag mår så bra av att få guida eleverna vidare i livet, diskutera med mina kollegor, vara flexibel och att hitta ösningar på problem. Det ger mig kraft och energi. Men... Allra högst finns mina barn, min sambo, ja... de där som står närmast mig. När orken tryter och jag måste börja välja och välja bort så finns det en hel del som går före jobbet.

I kväll känner jag ett lugn. Jag är lugn för jag tror jag insett en sak. Den jag är, det jag känner, klarar, orkar och mäktar med är inget jag kan påverka så himla mycket. Den jag en gång var finns inte kvar. Jag kan inte "gömma mig" bakom nån diagnos. "Oförklarlig, kronisk ryggsmärta" leder inte till nån större förståelse. Jag gissar (och nu dömer jag utifrån den Mia jag en gång var, och ja, jag skäms för det) att många undrar och tycker. "Hon verkar ju inte ha några större problem", Hmmm, hon verkar ju kunna röra sig ganska bra", "Fasen vad hon tuggar piller" "det är nog bara nerverna"... Mmmm, men...

Utan lite vila varje timma, utan kontinuerligt intag av kodein, utan morfinkurer, utan vila efter jobbet, utan att avstå från massor av roligheter så skulle jag inte alls fungera. Kanske har jag kommit till det där accepterande som alla pratat om. Nu är det tid att leva på ett annat sätt. Nu är tiden inne att se ut, röra sig och agera på det sätt som min kropp kräver. Jag kommer nog aldrig mer ha ett BMI på 18, ha yogapass 3 ggr i veckan eller kunna gå 5 km utan att reflektera över det.

Just i kväll känns dessa tankar självklara. När acceptansens trollspö viftar över mitt huvud känns det helt ok. Och det är en skön känsla. Det osköna blir när jag strävar bakåt, mot den jag en gång var. Jag har inte bara ont. Jag är i det läge att jag måste nollställa/återställa hela mig. Hela den person jag jobbat upp, den jag skapat, den jag kommit att tycka ganska bra om och liksom börja på nytt.

Lugn, men trevande, vrider och vänder jag på de pusselbitar som ska bilda mitt liv, skapa bilden av den jag är. Jag trodde jag hade bilden klar för mig, för många år sen men... redan för tre år sen kom motivbilden att ändras och nu är det uppenbarligen dags igen. Men som den problemlösare jag, i grund och botten, är så kommer jag fixa även detta. Just i kväll kan jag faktiskt tycka att det ska bli riktigt spännande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...