Japp, då så! Den här bergochdalbanan, som kallas livet, svänger vidare med mig i sin alltmer otrygga vagn. Är det jag, är det mig det beror på? Oftast tror jag det för som de allra flesta som bär skor liknande mina, eller som sover i samma obäddade säng, gör som jag. Tar skulden, ansvaret, står för "felet". Jag är en sån person, jag har en sådan personlighet.

Det är inte målet som är det viktigaste här i livet utan resan dit. Jag försöker verkligen ta till mig de orden men alltför ofta börjar jag bli åksjuk. Bästa botmedlet mot att bli åksjuk när man åker bil brukar vara att se till att köra bilen själv. Då blir det bara sådär lagom slirigt men man har liksom kontroll. Sen gäller det verkligen att inte sätta sig i en för stor bil som man inte hanterar. Jättetokigt att köra runt i en fet BMW som man inte har råd med. Det är inte heller vettigt att köra runt i en skrothög som kostar på tok för mycket att hålla vid liv eller som man måste ägna hundratals timmar åt för att få i det skick man önskar. Jag är inte heller rätt kvinna att hantera lastbil med släp men ibland känner jag mig som om jag slängts in i något av ovanstående fordon.

Ni ser, uppenbarligen har jag problem. Jag är en ganska usel förare från start. Meka med bilar är inget jag kan heller. Enda gången jag verkligen känt att jag har koll på läget var tillsammans med min lilla gröna Fiesta. Lagom stor, lagom dyr och bensinsnål. Skapligt billig att reparera och serva. Arbetsinsatsen minimal och utdelningen över förväntan.

Mina  ryggproblem har gjort att jag har ännu svårare att köra bil. Jag skulle behöva en privatchaufför som kunde lotsa mig genom livet. Bara att lyfta luren så dyker han upp i sin skinande droska och tar mig dit jag vill. Utan att jag behöver göra så mycket mer än att luta mig tillbaka. Verkliga livet, det jag befinner mig i, kräver att jag är ständigt körbar. Jag måste köra ofta, långt och mycket. Det är ju inte klokt. Jag kan ju se det själv i samma stund som jag skriver det... Den felande länken!

Har man inte just den länken så brister kedjan. Kedjan är aldrig starkare än dess svagaste länk. Är det jag som är den länken?

Ingen annan människa kan göra dig lycklig, det jobbet måste man klara av själv. Jösses i havet vad jag jobbat på det. Det är så konstigt. Det som jag först älskats så högt för blir sedan det som jag kan avskys för. Jag har skrivit metervis om hur jag förstår och har förklaringar på hur människor beter sig mot mig. Jag har blivit så illa omtalad, diskuterad bakom min rygg och utsatt för smutskastning. Jag dömer nästan aldrig. Det är sällan jag har önskemål. Bara jag får veta vilka ramar jag har så försöker jag måla bilderna själv. De senaste åren har jag ofta blivit ombedd att säga hur jag vill ha det. Men varför fråga när mina svar inte räknas? Som att fråga barnet vad de önskar i godispåsen och sen får de ändå inte det. Det har varit svårt för mig att säga vad jag vill ha, jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka göra saker för andra människor, helst innan de själva vet att de vill ha det på ett visst sätt. I och med min "ryggskada" har jag allt oftare behövt be om hjälp. Göra just det som var önskat av mig. Ååå, vad svårt det är. Det där med att be om hjälp. Eller hjälp???? det blir ju lite som att vara barnvakt åt sina egna barn. Ja, ja, hur som helst. När jag ber om något, ber igen och.... tja då blir det lite stökigt. Lite som att mecka med den där BMW:n, för stor, för fin, för dyr. Insatsen blir större än utdelningen.

Kanske borde jag inte ha bil alls? Busskort är ju ett alternativ? Eller så kan man låna nåns bil när man verkligen behöver en? Nej, "skoja bara", som Tyratösen skulle sagt. Andras bilar är helt galet hur "pervo" jag än är. (Fina vännen, den här var tillägnad dig. Vi båda vet vad det innebär, vänskap går före ganksa mycket här i livet)

När man snurrar på i sitt hjul, åker sin bergochdalbana är det lätt att bli fartblind. Åker man dessutom ensam, inte delar turen med någon, är det lätt att man tröttnar. Pruttkuddar är ju bara kul de första 5 gångerna. Överhuvudtaget är ensam inte kul, allra minst när det gäller att göra jobbiga och tråkiga saker.Pest och kolera är ju att vara ensam tillsammans med någon. Att vara själv är ok men att vara ensam är värre.  Min morot ,i ensamheten, har varit att glädjas över resultatet men nu vet jag inte... det är liksom inte så kul längre. Jag är inte så kul längre. Ganska skittråkig, faktiskt. Värdet  på mig har minskat, precis som det gör på bilarna, och nu kan jag säljas billigt.

Skulle man likna mig vid en bil så är jag nog som min fiesta men med en taskig bakvagnsinställning eller kanske en bil med trasiga spindelleder. Körbar men den ger inte så njutbar åktur. Eftersom jag har en rejäl portion överlevnadsinstinkt så går min hjärna och även hjärta på högvarv. I sådana lägen är det fint med vänner. Likt en bilmek så lyssnar de, knackar försiktigt, petar och grejar (för här finns inga högtekniska grejor som kräver datoriserade instrument som söker felen). Skillnaden måste nog vara att de bara påvisar bristerna men det är upp till mig att laga, reparera eller kanske välja att spackla över. Fasadputsning funkar bra men det spricker ju till slut.

Jag har nu två dagar kvar på min semester. Ingen ångest hos mig. Bara ett stort "Jävlar anamma". Jag behöver mitt arbeta av ekonomiska skäl men kanske ännu mera av själsliga skäl. Under de 1 år, 8 månader och 6 dagar som jag levt i detta hälsoeleände har jag lärt mig ett par viktiga saker. Läkarna på vårdcentralerna har inget att komma med mot Försäkringskassan, Läkarna har inget gentemot mig att komma med samt att långvarig sjukdom förändrar och söndrar så mycket mer än vad någon kan tro. När nöden är utan slut blir det lite som Karros kofta, rörigt alltså. Jag tror jag har bestömt mig för att köra på tills jag stupar på min post. Så får det bli den här gången , när det gäller jobbet alltså.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...