Måndag var studiedag. Den skulle starta med "obligatorisk" friskvård. Jag är starkt emot det obligatoriska i det. Ingen på min arbetsplats är anställda för att vare sig tvingas promenera, yoga eller köra styrkepass. Å andra sidan fint att bjuda på den tiden men.... det måste vara frivilligt. Många mår nog väldigt mycket bättre av att få använda tiden till hands-on-uppgifter. 

Hur som helst jag skulle ju ha ypga för mina kollegor. Det gick väl sisådär då det som alltid i min värld händer saker. Ett annat pass blev inställt pga sjukdom och då skulle jag vara i idrottshallen istället men jag har inga nycklar dit, den somjag blev ombedd att be om hjälp med det var också hemma och sjuk. Det blev helt enkelt yoga i cafeterian. Utifrån de förutsättningarna gick det bra. Det var massor av störande ljud, alldeles för ljust och allt för smutsigt på golvet."Kunderna" var väldigt gulliga, ambitiösa, gjorde sitt bästa och snälla mot mig. Jag kände verkligen hur mycket jag saknat att instuera. Jag tror att jag skulle vilja börja ha grupper igen, inte i den omfattningen som för 10-15 år sedan men kanske en gång i veckan. I dag har jag grym träningsvärk i axlar, armar och lår. Precis som det ska vara. 

Vi hade mycket tid till eget arbete i går  men ett extrainsatt möte ang plan vid större coronaeffekt behövdes. Så många frågor och och väldigt få svar. Jag är ju ny i denna konstellation av mötesdeltagare och det är intressant. Trots att jag jobbat 1,5 år på samma arbetsplats så känner jag långt ifrån alla. Många hejjar man bara på nån gång i veckan. I går blev jag djupt imponerad av två av mina kvinnliga kollegor. Så kloka,  bra frågor och tankar, lösningar som hamnar utanför boxen och väldigt proffsiga i sitt sätt att formulera sig. Jättekul att få delta och lära sig. 

En Fb-vän delade en kul bild som jag bara måste dela vidare. Svenskarna har ju gått och blivit hysteriska när det gäller att hamstra toapapper och det fyller våra flöden nu. 

Nu förstår man plötsligt varför trycket på toapapper är så  enormt. 

Jag kom hem vid 16 i går. Solen sken och fåglar kvittrade. Givetvis blev det en timmes långsam promenad med pälsklingarna. Skärblacka bjuder verkligen på flera fina promenadstråk. Mitt hjärta varmt och själen mjuk. 

Här är promenadstråket runt Motalaström. De har byggt en väg av bryggor. Vattnet var spegelblankt och solen värmde så gott. 

Jag och mina hundar.... Jag har aldrig änt mig så vilkorslöst älskad  som jag gjort sedan jag skaffade hund. 

Spot on!

Våren är verkligen här. Vildrosornas skira, ljusgröna blad har börjat veckla ut sig ur sina små knoppar.   

Lika fantastiskt varje år. Lika magiskt. Lika underbart. Lika förvånande. Det kommer som en glad överraskning även om jag efter alla år kanske borde vara "van".

Nu ska jag ta tag i den här dagen. Ännu en studiedag då mycket av tiden ska läggas på IST, omdömen och F-varningar. 

Jag önskar dig en glimrande tisdag.

I går var jag på bio, det var länge sedan sist. Det var också första gången som jag var på Cnema. Det är en mindre biograf med mindre salonger, inte så påkostad foajé utan med en mer industriell känsla. Helt ok för mig och den fyllde absolut sin funktion. Cnema har utbud av lite smalare filmer men har ibland de lite mer komersiellla.  

Funktionellt i all sin enkelhet. Både jag och mitt sällskap blev ändå förvånade över att biografen bjöd på kaffe och kanelbulle i foajén. Konstigt så här i Coronatider. 

Jag så alltså filmen Min pappa Marianne. Den var helt underbar och med en historia som förtjänar att berättas och pratas om. Ämnet är svårt men här hade man valt feelgoodvinkeln. Lassegård var helt magisk i rollen som den 60-åriga prästen som vill vara sitt riktiga jag. Hedda Stiernstedt härlig i som journalistdottern med drömmar som gått i kras. Lena Endre var så där mjuk och behaglig som hon så ofta får vara när hon gestaltar kvinnor. Jag tänkte flera gånger att den prästfrun är något utöver det vanliga. Klas Wiljergård gav oss många skratt tack vare hans ganska tröga person i filmen men ändå så trovärdiga klokhet. Att Noor El-Refai var med höjde filmens värde ytterliggare. Jag rekommenderar verkligen att ni ser filmen. 

Cnema ligger mitt i vårt vackra Norrköping. Att hitta bra parkering kan vara lurigt. Jag hade tur och hittade en plats, gratis också, nära Moa Martinssons plats. 

Vilken vacker vy. Jag älskar att man lagt så mycket energi på att skapa magiska platser i Norrköping. Industriell hårdhet möter modern mjukhet. 

En stege mot stjärnorna. Siktar man mot dem så når man iallafall trädtopparna.... Många klychor passar till den här bilden. Jag tog den mest för att jag tyckte den var ganska cool. 

Nu ska jag packa i hop och starta upp dagen. Just i  dag blir det genom att guida mina kollegor genom ett yogapass. Förhoppningsvis en bra start på två dagars studier för oss pedagoger. 

Önskar er nu en underbar måndag.

15 mars. Mitt i årets första vårmånad. Vårtecken har vi haft i landet sedan januari. Framförallt i den södra delen av Sverige. Snödroppar, krokusar, fågelkvitter och en sol som värmer om man sitter i lä skapar en skön känsla inombords. 

Det gör ont när knoppar brister, som Karin Boje uttryckte det i en av mina favoritdikter. Våren är en svår tid för mig. Jag tror ju själv att jag drabbas av lättare vårdepression när våren kommer. Små problem blir stora, jag mattas lite lättare och orken tryter verkligen. Det blir lite som att andas med en elefant på bröstkorgen, hjärtat klappar hårdare och fortare, minnet sviker och jag känner verkligen att jag inte är min bästa version. Kan vara våren eller så är det ett resultat att jag jobbat i 6-7 månader och att det är det som sliter. Skolans värld är fantastisk och underbar men det är väldigt speciellt och ställer emellanåt omänskliga krav på de pedagoger som jobbar där. 

På något sätt blir det ohållbart när man ska tillgodose varje enskilt barn. Att det är en grupp som ska undervisas har liksom skjutits åt sidan till förmån för individen. Alla vårdnadshavare förväntar sig  att vi ger deras barn full uppmärksamhet och fokus. Det räcker med att man har en elev som behöver 25% av vuxenstödet så är obalansen ett faktum. Ett annat faktum är att den förälder som skriker högst och rumsterar om mest kommer få ut mest av skolan. Det knasiga blir när klassen består av elever där fler än 50% har diagnoser. Jag har hört mig för bland nuvarande kollegor, gamla kollegor och sådana pedagoger jag umgås med via sociala medier och det ser ungefär lika ut över hela landet. Var kommer alla diagnoser ifrån? Nu kommer jag låta som jag är100 år gammal men när jag var liten fanns inte alla dessa diagnosbarn, inte i den omfattningen ialla fall. Jag tror vi hade en klasskamrat som hade DAMP, det kallades så då och någon hade dyslexi men det var under min högstadietid. Nästan 35 år sedan!!!

I dag blir det bio för mig. Jag skulle ha gått i går men min mage protesterade och sa ifrån. Den har lugnat sig nu och jag ser fram emot att se filmen Min pappa Marianne. Den går på Cinema och där har jag aldrig varit förr. Det ska bli spännande men framförallt trevligt att göra något en gråkall söndag. 

Den senaste tiden har jag fått frågan många gånger om varför min blogg heter som den gör. Det är inte så att jag älskar och har en massa spindlar, jag identifierar mig inte heller med någon form av superhjältefigur men... För en sisådär 13 år sedan, när jag började blogga, vilket jag började med för att jag är en skrivande människa som älskar ord och som behöver få lite struktur på tankarna som virvlar runt funderade på vad min blogg skulle heta. Jag hade ett samtal med min dåvarande svärmor om kvinnans roll i en familj. Hon sa att har man gått in som kvinna i en familj så får man förlika sig med att man håller i alla trådar, man är spindeln i nätet. Ganska så ofeministiskt ställningstagande men det var andra tider då. Jag höll verkligen i det mesta av ruljangsen i familjen; dagisscheman, hämta och lämna, tvätt, städ, tandläkarbesök, bvc-besök, regnkläder, matlagning osv. Som spindeln mitt i nätet. Min roll är ganska annorlunda nu med vuxna barn men namnet får fortsätta hänga med, som ett minne från en svunnen tid. Jag tänker varer sig ändra det eller sluta blogga då jag fortfarande är en skrivande person och det här gör gott för mitt inre. Att det sen finns ganska många som följer mig och visar intresse för både min vardag, mitt jobb och mina funderingar är en bonus. 

Hoppas ni alla får en fin dag. 

Så har snart ännu en arbetsvecka och ännu en fredag passerat. Min började med än nygammal erfarenhet. Jag har ju fått förtroendet av mitt fack att vara skyddsombud (eller mest var det nog att ingen annan velat axla denna uppgift) så jag var med på mitt första Samverkansråd på mitt "nya jobb". Intressant må jag säga. Rent spontant kan jag se många förbättringspunkter framförallt måste mötena ha mer tid avsatt eller så måste de ske oftare. I min värld är samverkansråden de som ska styra verksamheten, tyvärr har det på många skolor blivit som så att det är Ledningsgruppen som gör det. Många medarbetare på många skolor uppfattar det just som att på samverkansråden ges information men på ledningsgruppen fattas besluten. Ledningsgruppen som är en grupp, oftast av rektor utsedda, personer som ska agera rådande i den pedagogiska verksamheten. Jag har full förståelse för (jag har också suttit i ledningsgruppen under många år) att det känns lyxigt och utvalt  att ingå där men.... Förhandlingar sker mellan arbetsgivare och fackliga representanter. Om man inte är enig kan det bli fråga om en Mbl 11 och därefter Centralfackligförhandling. 

I dag var det typ 13% borta av arbetstagarna. Jag funderar på vad som händer. Varför är så många sjuka? Är det coronasymptom, oro för corona eller bara ett resultat av en dålig arbetsmiljö? Det är något som jag som skyddsombud ska grotta ner mig i. 

I kväll, då det är fredag, går nog många hem till härligt familjemys. Själv gick jag hem och styrde upp ett yogapass inför måndagen. Jag älskar yoga så galet mycket att jag är så noga med att kunna presentera det på bästa sätt, speciellt om det är nån som aldrig provat förr. Jag känner ett ansvar för att det ska bli en positiv upplevelse. 

Nu över till något helt oyogiskt men väldigt sinneslugnande. Älskade Ozzykatten känner av att det är vår. Han har nu gjort sina första utenätter för i år. Han rasslar in på morgonkvisten, kall och hungrig, sover sen hela dagen och så ut igen. Det är helt ok, men jag är lite orolig då det försvunnit två katter i området helt nyligen samt att det tydligen vandrar runt ett lodjur i närheten. Oskön känsla. Är det inte barnen man oroar sig för så är det djuren. 

En ganska stor och ståtlig kisse. Vilken jäkla päls han har. Han ser galet tjock ut. När vi flyttade hit så tappade han en stor del i vikt men har gått upp det igen under vintern men under all fluffig päls finns nu en massa muskler och magen är bara en tom skinnpåse. Det måste vara något mer i honom än bara "bondkatt". Han väger fasiken 8 kilo och är som en klumpeduns....

Nu önskar jag er alla en fin fredagskväll.

Hur kan något så vackert och perfekt göra sån stor skada? Det här viruset som vi alla pratar, läser, och diskuterar om börjar verkligen tränga sig på. Nu påverkar det nästan oss alla som finns på denna jord. Resor måste ställas in, arbetsplatser och skolor stängs. Vad blir nästa steg för oss här i Sverige? Det gäller att vara varsam när man pratar om det, iallafall när man som jag pratar om det med barn och  unga. Man vill ju inte vara den som skapar en masshysteri på en hel högstadieskola. 

I dag märktes det att det var glest i bänkarna. Jag vet inte om det beror på Corona eller om det är av andra anledningar som eleverna är sjukanmälda. Många av personalen var också frånvarande. Kan det vara så att man tar Folhälsoinstitutets rekommendationer på allvar? Jag tror också att den slopade karensdagen kommer bli en dyr historia för samhället. 

Jag är ju nyblivet skyddsombud på vår enhet, för LR. Jag har fått många frågor redan nu angående Corona. Har skolan nån plan?, Vad händer om alla skickas hem under två veckor?, Kommer vi bli tvugna att jobba längre innan vi får sommarlov?. Många av frågorna har jag i nuläget inget svar på så jag får ta reda på dem. I dag har jag också fyllt i en arbetsskadeanmälan för egen del. Även en sån uppgift är utbildande. Det finns så mycket att lära. 

Jag hör till den nyfikna sorten som älskar att lära mig nya saker. Inte bara saker som jag har använding för i det dagliga livet utan också saker som man kan vrida och vända på, diskutera och samtal, tänka och tänka om.  Jag tänker ofta att människor som inte gillar att prata och diskutera måste vara som ett hav i stiltje i sin hjärna. Där händer inget och de tar sig ingen stans. Å andra sidan riskerar de säkert inte att bli vare sig stressade eller utbrända. Nån sa en gång att det är de som brinner i båda ändar som först blir utbrända. Å tredje sidan så har jag av erfarenhet märkt att ingen blir så stressad som en arbetslös som har två möten samma vecka. 

Jag pratade med Suss om det i går. Det här med att de som har minst att göra verklar klaga mest. Att en heltidsarbetande mamma som hämtar på dagis efter jobbet, åker och handlar med barnen, sen hem för att laga mat, tvätta, bada barn, lägga barn och sedan själv stupa i säng vid 23 sällan klagar. Nope, det är de barnlösa, arbetslösa, fritidsaktivitetslösa osv som pustar, stånkar och stönar. Och hela tiden med hjärnstiltje. 

I dag har vi gräsligt väder här, regnet vräker ner, det blåser och är sjukt grått. Det skulle lika gärna kunna vara oktober. Vi behöver sol, klar luft och utevistelse. Frisk luft botar det mesta, kanske inte corona men ändå.....

Önskar er nu en fin torsdag, och i morgon är helgen här igen. Det blir toppen för alla som faktiskt är lediga!

Vi kan ju lugnt säga att den här våren kommer gå till historien som en rörig en. Valförberedelser i USA, Coronvirus som härjar och en vinter som aldrig kom. Hursomhelst, dagarna går och de går väldigt fort. Lite som med viruset. I dag fick sonen stanna hemma från skolan då ett eventuellt fall av corona har upptäckts, man väntar på provsvar. 

I dagens NT kunde man läsa om de försiktighetsåtgärder man gjort för att stoppa en eventuell smittspridning. 

På jobbet är det sinnessjukt mycket. Jag är väldigt mattad. Trots det så är jag bättre än på många år. Jag utmanar mig själv både fysiskt och psykiskt för att utvecklas. Det känns bra men jag tänker inte slita ut mig så att jag går i väggen. Har man en gång varit där så måste man värna om sig själv och det som är viktigast i livet; kropp, själ, familj och hem. 

Jag har blivit bra på att belöna mig med små, små glädjeämnen. En pärlhyacint kan lysa upp hela min tillvaro. Visst är de väldigt vackra?

Nu önskar jag er en fin dag. Jag ska fortsätta jobba. I dag är kroppen tung, öm och lite smärtsam efter mitt yogapass i går. Det som är bra är ändå att jag vet att det inte förvärrar mitt grundläge, snarare tvärtom. DÅ får jag stå ut med en till två dagars jätteont. 

Oj vad den här veckan har gått fort.Det är så pass intensivt på jobbet att det givetvis inte finns en minut över till att sitta och ha tråkigt. Det är alltid en massa som ska skrivas, mailas, läsas, analyseras och lyssnas på. Jag älskar mitt jobb, mest av allt att undervisa, sen att umgås med likasinnade. Jag menar mina kollegor, vi är inte lika men någonstans finns en gemensam grundvärdering och framförallt viljan och lusten att diskutera för att komma framåt. Jag är verkligen tacksam för de arbetskamrater jag har omkring mig och inte för en sekund har jag varit rädd att någon ska gå bakom min rygg sedan jag bytte arbetsplats. 

Den här veckan har jag gått ganska fri från kränkningar. Jag har bara blivit kallad, "kärrringjävel", "hora" och fått höra att "jag ska anmäla dig" en sisådär 3-4 gånger. Ja, ni ser, toleransribban är skyhög nu. Det skulle vara intressant att se den läkare, utredare på försäkringskassan eller butiksbiträde som skulle svälja detta utan att man gör en regelrätt anmälan till lämplig instans. Kanske dags för att ge skolan lite mer mandat, det här tjafset om mobiltelefoner är bara där för att rikta uppmärksamheten bort ifrån de verkliga problemen. 

Efter den här veckan kommer jag hem lite tidigare på eftermiddagen, inarbetad tid som kompas ut. Då passar jag på att ta tag i huset. Det gror igen ganska fort. Mina päsklingar står för en hel del av skiten, typ hårtussar i alla hörn, tassavtryck från de leriga promenaderna över hela nedervåningen. Vad som egentligen göms i helteckningsmattan som täcker trappstegen vill jag inte ens tänka på. Å den fanns där innan oss, och även då fanns det hundar i huset. Nu när vi går mot ljusare tider känner jag starkt att oväntade besök är mindre önskvärt då dammtussar, kladd och klet inte kan gömmas i mörkret. Men, exakt just nu är alla väldigt välkomna. Å andra sidan är vi ca 40 år ifrån mentaliteten "vi hade bara vägarna förbi". Min pappas syskon var bäst på det, att bara dyka upp. Och det blev supermysigt varje gång. Hela min familj blev som nyaddad med energi och glädje. 

På den tiden kom verkligen folk bara förbi. Dåtidens Facebook och Instagram. "Tjena, vad gör ni?" "Skulle just äta, fläskottletter med pressad potatis men kom in och sätt er, vi tar upp lite bröd så räcker det till alla". Som jag saknar dessa tider. Jag har två sidor av barndom. En är ljus och vacker den andra mörkare. Ju mer tiden går glimtar det ljusare fram allt oftare. Jag får också fin hjälp att minnas allt det goda, min kusin och min "syster yster" ger mig små pusselbitar som ger bilden av mitt liv ett glimrande skimmer. 

I går hade jag förmånen att få till en fika med min älskade kusin. Hon är så härlig, boostar mig på bästa sätt. Kanske på det sätt som jag allra mest behöver det på. Jag lever ett så annorlunda liv än hon men aldrig på världskartan att hon är dömande. Det är en fin egenskap, att kunna se att det som man själv valt inte är det rätta för alla människor. Å andra sidan, hade jag själv fått välja hade jag inte valt det här. Jag valde något annat men omtändligheterna ledde mig hit. Vägen var inte spikrak utan hade en hel del korsningar och ibland är det lurigt när man ska välja väg. Den snabbaste vägen är inte alltid den vackraste, som mamma brukade säga. 

Jag börjar bli min mamma, på så många sätt. Jag är galet lik henne till utseendet. Kanske inte riktigt lika vindögd, men nästan.  Jag säger saker som hon brukade säga och jag blir orolig över samma saker som hon brukade oroa sig för. Sedan kan vi inte komma ifrån att jag har tusen frågor att ställa henne, frågor jag inte visste jag hade innan hon dog. Oftast äär det ändå ok men ibland korsas ens väg av någon eller det uppstår en händelse så man hamnar lite extra i saknad, eftertanke och längtan. I dag var det en sån dag. Och jag är tacksam för det. Det skapar bearbetning, trots att det gått mer än 15 år så bearbetar jag fortfarande. 

Vi hade vår här, sedan kom morgonljuset och med det chockerande nog snön. Ovälkommet. Knopparna på häcken blev mäkta missnöjda. I natt hade vi 7 minusgrader. I kväll, på hundpromenaden omfamnade våren mig på det vackraste av sätt. Snöfritt, 5 plusgrader och massor av fågelkvitter. Jag kände hur det spritte till i kroppen. Så underbart att få bli förälskade i naturen om och om igen. Varje årstid har sin tjusning som förför mig. 

Nu tänker jag strax ta helg och önskar att du får en underbar sådan. 

Fredag. I dag har jag varit till apoteket, försökt skapa lite dammfri yta här hemma, umgåtts med min älskade bror och hans fästmö och givetvis Vickivovven, tränat en stund och nu landat i soffan i väntan på att få gå och sova. Sova är fasiken min bästa gren just nu. Jag lyckas dåligt men det får tiden att gå. Ljusa timmar är de bästa. När mörkret kommer så spelar det ingen roll vad klockan är, jag hoppar så gärna i säng och lyssnar på nån bok eller pod. Det är så mycket härligare att vakna tidigt och gå upp och se gryningen komma.Se hur solen färgar himlen röd. I dag köpte jag mig en naarcissist, stavas det så eller är det sjukdomen? Skit detsamma, jag hoppas att växten ovan ska slå ut med vackra vita blommor. 

Många äter taco med familjen i kväll. Jag hittade en gammal vän, feffisar. Det var länge sedan jag hetsåt dem så nu var det på tiden. Jag älskar allt med dem. Texturen, smaken, kryddigheten, vätskan... ja, allt. Jag, datorn, feffisar och ett par tända ljus leder in mig i helgen och fredagskänslan. 

I dag tog jag mig till apoteket. Det första hade inte det jag sökte och behövde men det andra kunde leverera. Jag fick bra hjälp och provade ut ett handledsstöd. Med hjälp av denna ska De Quervains skickas långt ifrån mig. Värmen och stödet är perfekt. Jag är positiv och det är ju halva grejen har jag förstått. O sen så måste jag bli bättre på att låta tummen vila från både mobil och dator, å allt annat man pillar med. 

När det är fredag är det inte bara matte som ska få smaskens utan mina älskade pälsklingar får sitt också. Lilltösen behöver lite hållhjälp och det bjuder jag så gärna på. Jag skämmer bort dem. Djuren alltså. De är till stor del det finaste jag har. Deras kärlek är liksom inte villkorard. De levererar alltid på topp. Hänger med mig, följer med, saknar mig, blir glada att se mig, de är helt enkelt så sjukt kärleksfulla att de nästan har förmågan att fylla hålet i mitt hjärta. 

Har vi inte alla ett sådant? Ett hål i hjärtat. Alla vi som mist, saknar och sörjer, vi som vågar vara ärliga, som vägrar bara vara. Vi som kan erkänna att något eller någon fattas oss och som lever med det, utan att använda det av oss som nåt förtäckt "tycksyndommighot". 

Ja, vi har alla sorger med oss i bagaget. Hur livet blir handlar om hur vi hanterar det vi serveras. Förlorade barn, saknade föräldrar, sjuka anhöriga, psykopatiska ex, kroppliga åkommor och liknande allt detta färgar oss. Och det är upp till var och en att hantera det hela. Att leva vidare med det vi fått i vårt knä. Men det är också viktigt att man anpassar sig själv till det pussel vars bild man vill ingå i.