... det är ju de som är livet. Mitt liv är bra just nu. Men ge det en timma eller två så kan jag känna på ett helt annat sätt. Jag kan ha känslor under en hel dag som "vanligt folk" behöver flera veckor för att gå igenom. Det är asjobbigt, på riktigt. Som ett handikapp. Det som ändå är bra är att jag kommit med insikt att det är så jag funkar. När jag känner mig riktigt ur form kan jag vila mig i tanken att det går över och att det kommer gå över snart. Tyvärr är det ju så åt andra hållet också. När jag mår riktigt fint så kan det försvinna omedelbart efter bara en kort stund. Jag har ett antal triggers men jag vet om dem och håller på att skaffa mig verktyg för att hantera dem. Mer än man kan säga om andra. 

Det kan vara en sak, en person eller en händelse som triggar mig eller mera gör mig frustrerad. Folk som inte ser eller förstår att de faktiskt kan utvecklas som människa. De liksom tror att de är ett färdigt paket. Att det är så här de är och då får resten av världen anpassa sig efter dem eller att "sån här är jag" gilla läget eller skit i det. Jag kan aldrig förändra någon annan och ingen annan kan förändra mig. Viljan måste finnas där. Viljan till utveckling. Det kan röra sig om att personer kanske skulle behöva bli mer allmänbildade, ta hand om sin kropp bättre, hur man hanterar stress, bli tryggare i sig själva så de slipper söka bekräftelse i allt de gör eller bara hur man går in i en diskussion eller ett samtal.

De svåraste människorna är kanske de som klagar brutalt på andra men har exakt samma beteende. De är fullständigt utan självinsikt. Jag var en gång på en föreläsning (vet att jag nämnt det här i bloggen förrut) där föreläsaren sa "de personer som aldrig skäms över något ska man akta sig för. Den tanken har jag haft med mig och kan verkligen hålla med. De som inte skäms har varit de som skapat mest röra omkring sig. 

Vad tänker jag då att man kanske borde skämmas för? Inte det vanliga, om man råkar rapa, snubbla eller säga fel namn till någon. Utan mer för att man kanske inte bidrar eller genomför förväntade arbetsuppgifter oavsett om det är på jobbet eller hemma. Eller om man förväntar sig att få saker gjorda åt en fast man kan klara av att göra det själv. Att låta någon annan, som kanske är helt uppbokad, göra saker som man själv faktiskt har tid att fixa. Latmaskar! Jag har väldigt svårt för latmaskar. Alla har vi samma tid tilldelad i livet. Somliga av oss har fler uppdrag, jobb, familj, hem och liknande. Då tycker jag att det blir pinsamt när den ensamstående personen beklagar sig över hur mycket den har att göra. 

Minns en gång en gammal kollega som "var så himla trött efter jobbet" så hon bara åkte hem och sov, så att hon missade tiden i tvättstugan. Oj, oj oj, vad hon beklagade sig. Tjena, tänkte jag som efter jobbet hämtade två barn som var under 4 år på dagis, åkte och handlade, kom hem och lagade mat för att sedan tvätta, dammsuga, natta ungarna och sedan jobba ett par timmar hemifrån. Och det hände varje dag, varje vecka, för all framtid (nästan). Jag sa inget då, tänkte bara för mig själv "hon blir nog varse en dag". Och det blev hon. 

På jobbet är det mycket just nu. Alla nior går igenom de Nationella proven och det kräver en massa organisation och fixande. Man har en plan och om någon är sjuk så blir det snabbt en ökning av stressnivån. Hur det än är så tar man sig igenom dessa arbetsdagar också. Precis som med livet. Bra stunder passerar, stressiga dagar likaså, tillfällena då man är ledsen går över och de glada också. Allt rullar på som ett oregelbundet hjul. Jag vilar mig i tanken att allt går över,  inget är oändligt. 

Maskros, taraxacum, först så gul och lysande sedan en mjuk liten puff. Redo att sprida sig för vinden. Älskad av mig men jag är en av få som uppskattar dem. 

Dagarna går så där galet och fort. Iallafall när jag tänker tillbaka. De fylls med samma saker om och om igen. Jobba, vilket jag älskar, hundar, träna, laga mat, äta, sova och även mindre roliga saker som att tvätta fönster. Skönt att man slipper fönstertvätten varje vecka. När den är gjord så är den gjord, iallafall för årstiden. 

Vi är nu inne i maj, min absoluta favoritmånad vad det gäller naturen och känslan. Rent jobbmässigt är det nog årets värsta månad. Betygssättning och massor av nationella prov att både genomföra och rätta. 

Till hösten kommer jag att få en egen 7:a att vara mentor i samt utöka min undervisning med SO. Jag ser fram emot det då jag verkligen brinner för SO-ämnena, framförallt geografi och historia. 

I år har jag tillgång till en trädgård så här på hemmaplan så det blir en del fix i den. Rabatter och buskar ska få stenläggningar runt sig, pelargoner ska planteras om i utekrukor och nyinköpta bärbuskar ska planteras. Vinbär och björnbär har redan kommit ner i jorden. Jag önskar mig ett körsbärsträd också och två drivbänkar där jag vill ha sallad, rädisor och kanske något mer. 

I väntan på att nätterna ska bli frostfriastår här en liten armada med pelargoner och jordgubbsplantor. 

Morgonstund har guld i mun. På helgerna är morgonen min favorit. Jag går gärna upp tidigt, allt för att få lite egentid. Det är nog enda tiden på veckan som jag känner mig helt lugn, avslappnad och njuter av tystnaden. 

Ozzy älskar att sola sig inomhus efter ett par timmars strövande under natten. Jag gillar inte att han lägger sig på köksbordet men det är svårt att hindra honom. När solen försvinner från köket flyttar han sig till tv-bänken i vardagsrummet. 

På lördagskvällen tog jag med mig mina pälsklingar till Eliantorp/Doverstorp för en promenad. Där har jag varit tusentals gånger när jag växte upp. Min mormor är ju född här och sedan har familjen haft det huset som "land" fram tills jag var 27 år. Så sorgligt att vi inte kunde behålla det. När det blev aktuellt för min mamma att sluta hyra huset så hade jag småbarn och hade varken tid eller ekonomi till det. Jag hade kunnat prioriterat annorlunda men där och då gjorde jag det val som jag ansåg var bäst för familjen. HAde jag vetat det jag vet i dag hade jag nog gjort annorlunda. 

Att gå till gymmet en lördagskväll vid 18:30-tiden är smart. Då får man ha stället för sig själv. Alla andra verkar vara hemma vid grillen och hällt upp en kall öl eller ett glas rosé, så verkar det åtminstone om man scrollar sig igenom Fb-flödet. 

Under lördagen fick jag tid tillsammans med min fina dotter. Vi brukar ta nån dag i månaden då vi fikar, går en sväng på stan och bara hänger i hop. Pratar i fatt om allt som hänt och så. Jag älskar dessa träffar. Och lyckliga jag ska även få hem både henne och pojkvännen till mig på lördag på en grillkväll. 

Äckligt, jag vet! Här har det suttit en fästing på storhunden. Lillhunden har roat sig med att pyssla om det hela vilket resulterat i att det blivit som ett stort skrapsår som vätskar sig och kliar. Först efter en vecka och en massa omläggningar och plåsterspray verkar det vara på bättringsvägen. Kimmo når ju inte att slicka på sitt sår så jag funderade ett tag på att sätta tratt på Freja. Dessvärre når han att klia sig med tassen och han har rivit bort skorpan otaliga gånger. 

Här ligger den skyldiga till fästingmasakern... och ser helt oskyldig ut. 

Nu är helgen strax till ända. Ingen söndagsångest hos mig alls. Jag älskar mitt jobb och ännu mera nu sedanjag bytte arbetsplats och uppdrag. Tiden var inne och jag hade gjort mitt, det var dags att lämna över till nya, friska personer med en positiv energi omkring sig. Men som jag saknar eleverna emellanåt!!! De var verkligen bränslet som skapade ork. 

Jag önskar er alla en fin kväll, en härlig arbetsvecka och även om vi var glada åt regnet som kom så får det gärna bli lite varmare ute igen. 

Andra dagen på påsklovet och jag gör samma sak som i går. Vaknar vid fem, det är inte ens mörkt ute så att försöka somna om känns bara onödigt. Förmodligen är jag fullt utsövd med tanke på att jag lägger mig så tidigt. I dag är en bra dag i kroppen. Jag har inget ont i ryggen alls, så ovanligt och skönt. Jag tror att det beror på att jag i natt lånade sonens säng. Den är magiskt behaglig, hård med rätt stöd för varje liten del av min kropp.

I går hade jag en dag full av efterränksamhet. Jag gav mig själv tid att tänka efter, minnas och låta känslor komma för att sedan försöka reda i dem. Efter ett långt övervägande började jag skriva ner dem. Snabbt, snabbt for tankarna och fingrarna fick svårt att hinna med att träffa tangenterna. Timmarna flög i väg och sida efter sida fylldes med ord. Ord som är hämtade från mig och mina minnen. Allt i nån form av huller om buller. Det gör inget, det viktiga är att jag töms och blir ren inifrån och ut. Kanske kan min egen förlåtelse komma därefter. Kanske kommer jag en dag att sortera, måla och dekorera den nakna texten men fantasi för att sedan låta någon läsa den. Men där är jag inte än, inte i dag, inte i morgon eller ens om ett halvår. Men kanske nån gång. 

Jag vill inte påstå att eftertänksamheten från i går har gått över. Mitt sinnelag just nu är väldigt lågt. Det gör att jag får jobba otroligt mycket för att hålla näsan över vattenlinjen. Varje dag göra något som jag mår bra av och hittar skratt i. 

De här två, mina vovvar, älsklingar är alltid mig trogen. På alla plan. De ger mig närhet, visar en otrolig uppskattning och tvingar ut mig på promenader flera gånger om dagen. De gör mig till en bättre människa. 

De hjälper mig att glädjas åt det lilla, det som i andras ögon är futtigt. Möjligtvis är det så att jag kompenserar min brist på det som är andras vardag genom att försöka se naturens glimrande skänhet ur andra perspektiv.

Tussilago, hösthov och allt vad de kallas. De framkallar lycka och glädje hos så många. De skiljer sig inte så mycket från maskrosor, inte till utseendet iallafall. Ändå älskas tussilago medan maskrosorna avskys, vad beror det på? Beror det på att tussilagon viskar om våren och maskrosen om att allt är förgänligt?

Mina pälsklingar är ju fler n två. Ozzy kan verka lite bortglömd här hemma men det är han inte. På katters vis sköter han sig själv och lägger upp dagen och natten efter sina egna behov. Han talar om när han vill ha mat och när han vill gå ut. Och ibland visar han att han vill vara nära och ha sällskap. Han är en riktig pärla. 

Lördagsmorgon och första dagen på påsklovet. Jag vaknar givetvis väldigt tidigt. Ozzykatten kan så dags bli väldigt högljudd när han tassar runt i sovrummet. Han vill ha en portion mat. Den välfyllda skål jag lämnade framme på bänken i går kväll är märkligt nog tom. Det är inte Ozzy som satt i sig berget med torrfoder, Kimmohunden har lyckats hitta strategier att nå skålen även om den står längst in på köksbänken. Inte konstigt att han lägger på sig när han tuggar i sig inte bara sin egen mat utan även kattens. 

Istället för att ligga och vrida och vända på mig så kliver jag upp. Det är redan mjukt ljus ute och dagen känns så nära. Sådana här stunder ger mig en rofylld start på dagen. Jag släpper ut katten, sätter på kaffe, tänder lite ljus, sätter på SVT play och ser några avsnitt av Hemma igen. 

Freja följer med mig och kurar i hop sig i favoritkorgen. Hon har förvandlats från morronpigg till en riktig sjusovare. Det är så skönt att hon inte måste ute före sex på mornarna. Hon tycker om värmen och närhet. Ligger allra helst kvar i sängen och myser så länge någon annan finns där. Å andra sidan kan hon från den djupaste av sömn skutta upp på en sekund och löpa ner för en kissrunda. 

Jag tycker väldigt mycket om när det är tyst, stilla och lugnt omkring mig. Kanske uppskattar jag det mer än andra då mitt jobb innebär att jag ständigt vistas i ganska så bullriga miljöer. Turligt nog är det väldigt mycket lugnare, tystare, mindre stressigt och på det stora hela en frisk arbetsmiljö. Tänk att jobbet som jag sökte i ren frustration skulle bli något av det bästa jag gjort. Det var hög tid för mig, jag behövde ta mig vidare. 

Nu har jag varit ett halvår på mitt nya jobb, hittar i lokalerna och kan snart allas namn. Det är en stor skola med mycket personal men jag börjar lära mig hur de flesta är till sinnet. Jag behöver inte vara rädd och på min vakt för kränkningar, sänkningar eller skitsnack. Här är man mer direkt, raka puckar, man tar det man stör sig på omedelbart och hela tiden med inställningen att man gör det för att komma fram till förståelse och en lösning. Ingen tror illa om någon annan, att någon medvetet är elak och konspirerande. 

Nu ska jag låta den nya dagen omfamna mig, njuta av solljus, vårkänslor, frisk luft och kanske en liten shoppingtur. Ska se om jag kan få med mig sambon för inköp av så trivala saker som köksdukar, ranukel och lite annat smått och gott. Lite pyssel med mina älskade växter ska också hinnas med. Jag har planterat om sticklingar, tagit skott och delat på växter men än finns det lite mer att göra för att ge det gröna här inne de bästa av förutsättningar att växa sig stora och starkt till sommaren. Min själ blir varm, mjuk och bubblig när händerna varsamt får ta hand om pelargoner, flitiga lisor och penséer. Kanske ett ålderstecken å andra sidan har jag alltid älskat att omge mig med grönt. Jag har aldrig haft någon stor trädgård och under långa tider endast haft balkong men det går att göra underverk även på små utrymmen. 

Jag önskar er alla en trevlig helg och att ni, liksom jag, kommer få njuta av ett underbart vårväder. 

Anpassa - ett ord  med med så mycket innebörd. På mitt jobb, som lärare, betyder det att vi ska ge eleverna rätt förutsättningar att kunna klara av sitt skolarbete och nå godkänt betyg trots av svårigheter. 

Anpassa kan också betyda ornande efter omständligheterna. Alltså, man öndrar och förändrar utifrån det som i stunden råder omkring en. 

På jobbet används ofta uttrycket "flexibilitet" när det kommer till oss vuxna. Det är en bra egenskap att ha. Ett bra arbetsgivarkort att dra fram. De ser ju gärna att vi är flexibla vilket i verkligheten innebär att man ska vara redo att klara av "övertröskeln-situationer" eller hantera brister i arbetsmiljö och belastning. 

Jag är ganska flexibel, både fysiskt och psykiskt. Anpassar mig efter rådande omständligheter, bemötande och agerande. Just nu skapar det ett lugn hos mig. Och lugn är något jag verkligen eftersträvar. 

Bättre att följsamt böja sig i vinden än att streta, så emot och slutligen knäckas. 

Livet är att...

Promenera yrvädret till tröttmössa.

Upptäcka att skolans jordglob är pinsamt gammal.

Se de här två mysa i hop.

Montera i hop nya köksmöbeln.

Klippa buxbomen på mammas grav.

Bli sjukt trött efter ett benådas sent på gymmet en fredagskväll.

Kolla på både Ozzy och Nyhetsmorgon samtidigt.

Fika med den här godingen en lördagseftermiddag.

Hitta en vitsippa.

Glädjas åt naturens förvandling från hård, grå och kall till mjuk, färgskimmrande och ljummen.

Äta grillmat i ljusets sken på lördagskvällen.

Dagarna går så otroligt fort. Varje dag en liten bit närmare våren och mitt magiska "Maj". Tiden fylls med jobb på en fantastisk arbetsplats, där jag inte för en sekund ångrat mitt val att byta jobb, hundpromenader, träning, bokläsning, umgänge med människor som tillför energi och mycket mera. 

Mina långrpromenader ett par dagar i veckan har blivit till en daglig vana. Kroppen har vänjt sig och jag har ett sug i kroppen efter min dagliga timma med pälsklingarna, oavsett väder. 

Våren betyder tinande jord och massvis av nya dotfter. Nosarna är ständigt i backen.

Jag njuter i fulla drag, det ger mig en sån återhämtning och jag är så otroligt tacksam över att min kropp faktiskt fixar både dagliga promenader och träning. 

Här skulle jag haft en mysig bild på mig och Kimmo men han var inte så sugen på att medverka.

Och varje eftermiddag/kväll bjuder Modernatur på de vackraste konstverk man kan tänka sig. 

Livets träd! En stark, tålig och förmodligen väldigt gammal ek. Tänk om den kunde tala och berätta om allt den sett och hört genom åren. Vill man se den på ett annat sett så påminner den väldigt mycket om min näthinna när jag gjorde en kontraströntgen. 

Vi har hunnit med att premiärgrilla. Så fantastiskt gott och efterlängtat. 

Varje morgon, vardag som helg, startar jag med kaffe, tända ljus och Nyhetsmorgon. En skön rutin som ger en mjuk och behaglig start på dagen. Den färgar liksom av sig lite på hur sinnet blir under återstoden av dagen. Jag känner sällan stress, irritation eller frustration på jobbet. När jag tänker på hur bra det är nu så inser jag hur sjukt det var förr. Jag är uppriktigt glad över att jag inte fullständigt gick i väggen då. 

Skärblacka är så mycket mer än bruket. Här finns en mängd glimrande platser och underbara vyer. Det handlar bara att se bortom det ögat är vant vid. Även en svartvit bild kan visa något magiskt. 

Jag önskar er alla en fin onsdag med en önskan om att även ni får tid över att se bortom och att känna hur all eventuell stress rinnar ur er. 

Mitt lov börjar på det mest glimrande av sätt. Jag är här och nu, ser storheten i det lilla och jag blir glad, stundom fylls min mage med fjärilar och det är nog det som är lycka. 

Lov betyder att jag är ledig på egen hand. "Vanligt folk", alltså de som inte är lärare, jobbar. De flesta av mina vänner är dock lärare vilket betyder att det är nu vi hinner ses. Vi får möjlighet att komma i kapp det vi missat sedan förra lovet. Jag är så lyckligt lottad att flera av mina vänner är på samma sätt  som jag. En lång tid kan ha passerat utan att vi setts eller pratats vid men när vi ses är det som om det var i går. 

I går valde jag att vakna tidigt. Det ger mig en lyxig start på dagen, kaffe i sängen med Nyhetsmorgon på tv:n, ett tänt doftljus i fönstret och mys med mina pälsklingar.   

Att sedan i lugnt temp dra i väg till gymmet för en stunds träning innan det blir folkfyllt var ett bra val. Det är lite extra kul att träna nu när gymmet fortfarande känns nytt för mig.

Vid lunch dök en gammal vän upp. Gammal är hon ju inte, vi konstaterade skrattande att det är så konstigt.... vi är fortfarande i 30-års åldern men våra föräldrar är/skulle varit i 75-års åldern. Så märkligt. Mycket prat blev det. Vi har numera två nästan vuxna barn med allt vad det innebär och ett intensivt liv med lärarjobb, aktiviteter och fullt upp med att vårda de relationer vi omger oss med. Vi har dessutom följts åt i yrkeslivet på så sätt att vi båda gjorde ett år i Finspång och sedan fastnade vi på vår nästa arbetsplats i nästan 20 år (dock inte samma) för att sedan ta tag i saken och byta arbetsplats till hösten 2018. Bra val för oss båda. 

En underbart vacker bukett tulpaner som jag fick av bästa Ullen. 

Eftermiddagen fortsatte på bästa sätt med en skön hundpromenad med podden Skäringer&Mannheimer i lurarna. Hundarna börjar bli bortskämda med de är långpromenaderna. De dagar det inte blir av blir de så rastlösa. Jag blir så varm i hjärtat när de tydligt visar med hela sina pälsklädda kroppar hur lyckliga de blir när kopplen åker fram. Alltid lojala och alltid glada. När jag tänker på det har de så många gånger räddat mig. 

Hundarna har tvingat ut mig, flera gånger om dagen oavsett väder. De visar sin tillgivenhet och kärlek genom att söka närhet. Det är omöjligt att känna sig stressad när en liten hundkropp tränger sig intill och ett par bruna ögon dyrkande tittar upp på en. När det händer sitter jag mer än gärna kvar en extra stund och då går pulsen ner och tankarna stillar sig. De får mig att landa och vara närvarande i varje ögonblick. Det är hundarna som får mig att uppskatta och älska allt som naturen bjuder på.

Ozzy, min katt, var det första djur jag köpte. En katt är härligt men den blir aldrig så tillgiven som en hund. Den kommer och går helt på sina egna villkor, vilket kan vara en del av charmen. Vår Ozzy var verkligen räddnningen när han kom till oss och jag är så oändligt tacksam över att han klarat alla våra flyttar så bra. Det liv han nu lever är formodligen det bästa av hans nio. Det är en fröjd att se hur han levt upp när vi flyttade till villalivet. Han kommer och går som han behagar och vill. Inne en stund och sedan ut ett tag för att sedan komma in igen och äta lite och återigen ut en sväng. 

I dag ska jag in till stan för lunch med gammal kollega. Det ska bli supertrevligt. Jag gissaar att vi kommer skvallra en del, prata om våra olika nulägen men också om en massa annat. På eftermiddagen är det dags för ett läkarbesök, inga konstigheter alls bara bra att jag får till det samma dag då jag ändå är inne i stan. I kväll ska jag prova att gå på ett yogapass på gymmet. Det måste nog vara 9 år sedan jag själv instruerade några yogapass. Tänk att det gått så lång tid. Tänk också att jag under en lång tid inte kunde jobba, gå längre sträckor, sitta mer än 10 minuter i taget... Tänk så bra det blivit trots att jag lever med kronisk smärta. 

Efter passet i kväll ska jag åka och hämta Tyra när hon slutat på jobbet. Då får jag en liten stund för att höra vad som hänt i hennes liv sedan sist. Kan knappast bli en bättre avslutning på en dag som verkligen går i lugnets och hälsans tecken. 

Och som vanligt;  Jag tar ansvar för det jag säger... inte det du hör...

Önskar er alla en god tisdag!