Jag står och packar alla dessa sketna flyttkartonger och allt känns så bekant. Det här har jag gjort förr. Många gånger. Jag funderar och tänker till. Hur många gånger är et egentligen?

1. Packa ner Attungsgatan

2. Packa upp på Hagagatan

3. Packa ner Hagagatan

4. Packa upp Söderköping

5.Packa ner Söderköping

6. Packa upp Gamla Övägen

7. Packa ner Gamla Övägen

8. Packa upp Skärblacka

9. (NU) Packa ner Skärblacka

10. (19/12) Packa upp Linköping.

10 packningar på lika många år. Jag är masterpackare. Kanske därmed den mesta av misslyckare, dåliga val och framförhållning. Eller bara jäkligt rastlös. Det finns säkert nån diagnos för det men det finns också nåt annat. Det finns styrka att klara ett svek, det finns mod att prova nytt, det finns insikt att se sina felval, det finns sökande efter utmaningar och utveckling. 

Jag är verkligen inte en person som tapetserar mina väggar med samma tapet flera gånger om. Det jag också fått med mig är att granska mig själv under lupp. Det i sin tur gör att jag blir väldigt kritisk mot andra. Jag vet inte vad det här valet kommer innebära för mig men det finns egentligen så mycket som jag skulle vilja säga, berätta, förklara och analysera men det kommer jag göra på egen hand eller tillsammans med någon som är proffs på det. 

Om mitt liv går på räls? Nja, det kan man väl inte säga. Men en sak är säkert, det går ialla fall framåt. 

Men för nu så kommer jag fortsätta rensa, slå in i tidningspapper och lägga i kartong. Mentalt förbereder jag mig att gå från Norrköpingsbo till Linköpingsbo. 

Ha nu en finfin kväll. 

Hej på dig!,  du den sista fredagen i november.

Hur skönt är det inte att vi har gjort denna månad som är så mentalt tung. Mörkret, vädret och allt runtikring suger verkligen musten ur mig. Det här är, som varje år, den månad som jag upplever som längst. Skönt att vi nu lägger den bakom oss. 

Det verkar ha blivit en vana eller kanske rutin att jag vaknar vid 04.30-tiden på just fredagar. Inget vettigt på tv alls. Så till mitt morronkaffe fick det bli ett par avsnitt av The Crown. 

Kan vi bara ta en stund och prata om hur fantastisk denna serie är. För varje säsong har jag tänkt att "det här är den bästa, nu kan det inte bli bättre". Överraskande nog så blir den ännu mer magisk. Miljöerna, språket, skådespelarna och den historiska känslan är överväldigande. Nu är vi framme vid Dianas era, 80-talet. De fem första avsnitten såg jag i rask takt. Nu vill jag dra ut på det, jag vill inte att det ska ta slut. 

Fredagar är mina bästa arbetsdagar. Jag startar dagen med planering, har sedan matte följt av lunch och sedan svenska och mentorstid. Iofs är jag nonstop med eleverna under 3,5 timme. Inte en paus i schemat för möjlighet att gå på toaletten. Märkligt att man kan få lägga schemat så. Jag har liksom inte klagat då jag slutar tidigt. Rent arbetetsmiljömässigt är det helt förkastligt. Även torsdagarna är helt galna men då mest för mina elevers skull. Det har 115 minuters undervisning utan paus. Om man då ska följa timplanen får jag inte ge en extra rast. Jag skiter, på riktigt helt och fullt i timplanen.

Först och främst handlar det för mig att skapa ett arbetsklimat där lärande faktiskt kan ske. Om det betyder att jag genom att läsa högt 15 minuter på SO-lektionen måste jag göra det. Att dra i gång direkt efter en rast leder gärna till kaos och kaos vill jag inte ha. 

Klassen jag har nu är fantastisk. Jag trivs så bra med varenda liten pajsare. De är såna charmig personligheter, mjuka men med ett sting och en karaktär. Ni som inte jobbar med yngre barn förstår nog inte vilken ynnest det är att få vara en given del i deras vardag och utveckling. Den här gruppen är på inget sätt densamma som jag tog emot i augusti. De har kommit så långt både på individ och gruppnivå. 

I eftermiddag ska jag packa några kartonger. Jag har skjutit på det för att slippa leva i kartongkaos under för lång tid men nu är det verkligen dags. Precis som med förra veckan målning är det något jag måste schemalägga för att det ska bli av. 

Kolla in den här! En amerikansk gungstol. Är den inte ljuvlig? Mitt senast och förmodligen det sista möbelinköp jag gör. Jag har alltid älskat gungstolar. Barnens farmor hade en amerikansk variant och jag har alltid tänkt att "en sån ska jag ha nån gång". Nu blir det äntligen verklighet. I den ska jag sitta som en gammal dam. Min målsättning är att lära mig virka mormorsrutor som jag sedan kan sy i hop till plädar eller överkast. Vi får se om det blir av det kommande deceniet eller om det kommer dröja ännu en tid. 

Nu önskar jag er alla en härlig fredag och en fin första advent, om vi inte hörs innan dess. Var rädda om er och glöm inte reflexer ute i höstmörkret.