Då har vi kommit halvvägs igenom november. Så himla skönt, det är den värsta måndaden enligt mig. Januari är ganska trist också när man har lämnat julen bakom sig och liksom ska  in i nya rutiner igen och mörkret omsluter en på värsta möjliga sätt. 

I dessa tider gäller det att glädja sig åt det lilla. En blomma som blommor efter ett års väntan. Jag tänker så klart på min novembberkaktus. Jag köpte den i blomaffären här i byn förra året. Då var den full av knoppar men de är sjukt känsliga för omflytt så den tappade givetvis alla sina blommor och knoppar. I år har jag verkligen pysslat om den och den återgäldar omtanken med en hel drös av knoppar som sedan blommar. 

Ett annat projekt att glädjas åt är det som gäller min matmöbel. Bordet har slipats och målats och dynorna är nu omklädda. Jag har bara fyra stolar kvar att ge lite ny färg. 

Två lager med tyg satt på stolarna. Jag tog bort det yttersta men lät orginaltyget sitta kvar, av ren lathet. Det var fastsatt men hundratals små möbelnubb och där tog orken slut, att pillra bort dem kändes som ett för stort jobb. 

Efter ett tips så köpte jag en extra gardin att använda som tyg. Det kommer bli mycket turkost hemma hos mig och det känns bättre än bra. Gardiner, filtar, kuddar och ljuslyktor kommer att gå i samma färgskala. Kanske tröttnar jag sen men det får bli en bra start. 

Kimmohunden, min stora, tunga, gamla älskling hoppar sällan upp till mig i soffan. Kanske är han lite stel i bakbenen och lederna men under veckan som gått har han visat att även han vill vara nära och bli ompysslad. Han är inte lika behändig att gosa med i jämförelse med Freja. Trots det händer det ibland att han också vill sitta i knäet eller som här, ligga mellan mina ben i soffan. 

Lägger man sig vid 21:30 är man utsövd vid 06:30. I alla fall är jag det. Förra lördagen gick jag och la mig vid kvart över åtta, i går höll jag mig till halv tio. Jag somnade bums och sov riktigt bra under hela natten. 

Att få tassa upp, släppa ut hundarna och katten, göra en kopp té, tända ljus och slå på en julfilm från Netflix är absolut vardagslyx för mig. En timma senare bytte jag téet mot kaffe och film mot Nyhetsmorgon. Jag har sagt det förr och säger det igen, älskar söndagsmornar. 

Hittade den här bilden i en grupp på FB. Den illusterar vekligen min känsla väldigt väl. PÅ jobbet har jag barn som sitter med händerna i munnen, tuggar på pennor, går på toa utan att tvätta sig efteråt, vill komma nära, vill ha kramar, som kramar varandra, som är nära varandra under bus och lek, som nyser rätt ut och mycket mer. Ni fattar ändå grejen, de är potentiella smitthärdar 24/7. 

Barnen är på inget sätt sjukare än vanligt men många av personalen vilket ger ett stort flöde av vikarier utifrån. Läget på min arbetsplats är ansträngt. Så pass att högstadiet ska slå om till distansundervisning. Vi på mellan får jobba kvar på plats vilket är en himla tur för mig då mina små fyror ännu inte fått sina datorer. De är slut hos leverantören så det lär dröja.

Det man gör för oss på mellan är att lyfta upp ett par klasser från mellan till högstadiets lokaler för att komma ifrån trångboddheten. Det blir nog bra. Det bästa är att jag får vara kvar i mitt eget klassrum där jag har alla grejor nära tillgängligt. 

Nu börjar det bli dags för frukost och att sedan ta tag i dagen som kommer innehålla alltifrån målning, spegelköp och givetvis hundpromenader i dysterkvistsvädret. 

Önskar er alla en finfin dag och jag tycker att alla ska samla sina krafter för att sätta upp sina ljusslingor mm på balkonger och i trädgårdar. Låt oss alla göra omvärlden något ljusar. Det är inte julbelysning utan se det som vinterbelysning.