Jag börjar med en bild jag lånat från mig själv, tagen i Värmland för 4 år sedan. Jag tycker den är väldigt talande. Livet är som en väg som ska vandras. Slutdestinationen är densamma för oss alla men det vi upplever och ser på vägen är det som spelar roll.   

Men alltså, hur fort går inte tiden? Eller den går alltid lika fort men känslan av att den susar fram allt fortare är brutal. Somliga dagar fylls jag av ett vemod. Jag har med all sanolikhet levt halva mitt liv och det känns sorgligt. Vetskapen att kroppen sakta men säkert bryts ner, att åldrandet inte bara har med utseendet att göra utan kommer att begränsa mig på flera sätt känns tungt. Ja, ni märker ju hur det är ställt i dag. Men mina sinnesstämningar är vanligtvis snabbt övergående och säkerligen även i dag. Det jobbigaste är att jag känner mig kanske som 35 på insidan men utsidan skvallrar om något annat. 

Det är ingen större skillnad på mina känslor och tankar och uppfattningar nu jämfört med 10-15 år sedan. Den stora olikheten är väl att jag har mera livserfarenhet. Saker och företeelser påverkar mig inte lika djupt och hårt längre och jag önskar verkligen att jag haft den livsinställningen för 15 år sedan. Saker som är skönt att ha fått med sig är förmågan att inte låta småsaker gå rätt in i hjärtat utan att det där finns en mur, inte så att jag är kallhjärtad men att jag inte ständigt tror att människor medvetet vill sänka eller kränka mig, det blir bara så. Jag är duktig på att reflektera och analysera det som händer i och runt mig. Ibland kan jag nästan vara sådan att jag skuldbelägger mig själv i överflöd. Jag är inte ansvarig för allt som händer och sker, somliga saker är utanför min påverkan är saker som jag ständigt måste intala mig själv. 

Nog av djuphet nu. Ännu en helg har passerat och den har gjort det i regnets tecken. Har det regnat nog nu för att naturen ska vara nöjd? Behövs det komma mera? Är bönderna nöjda nu eller kom regnet för sent? Kom det för mycket för att skörden ska bli bra? Min pappa sa alltid att det inte spelar någon roll, bönderna är aldrig nöjda. På en hel livstid som bonde får de vara glada om ett enda år ger dem de perfekta förutsättningarna. Min pappa var full av sådana lite negativa och generaliserande uttryck. Ett av de värsta måste vara "Tro aldrig gott om någon när du träffar dem för första gången utan låt dem överbevisa dig". Snacka om att ifrågasätta människans avsikter och dra alla över en kam (eller säger man kant?). 

I dag står omplantering på schemat. Mina två gigantiska Mårbacka pelargoner har med all tydlighet visat att de behöver större utrymme för rötterna och mer näringsrik jord. Jag var i väg i går och köpte två mycket stora innerkrukor och fina, vita uttyerkrukor till. Det kommer alltså bli en rejäl blomrokad i dag. Rent vädermässigt passar det fint. 

Jag ska också ta en tur in till staden och hjälpa V att handla lite. Nu har hon passerat 100 dagar i karantän. Hon måste ha ett psyke som är galet starkt. Jag var sjukskriven under ett halvår, i sammanhängande tid. Jag blev helt förändrad. Det hänger givetvis i hop med att smärta dygnet runt, sömnbrist och på tok för mycket farliga värktabletter gör sitt. Jag minns att jag fick supersvårt att vistas på platser med mycket folk, att kunna hänga med i sociala sammanhang där fler än två personer samtalade och jag blev otroligt mattad av det stressade tempot som samhället hade. 

Det är också träningsdag i dag. Det ser jag fram emot. Planer ska också smidas med Tyratösen som jag inte sett på snart 14 dagar. Mammahjärtat längtar så oerhört mycket. Hon har varit i väg på en semestervecka i Vemdalen och nu gissar jag att det är dags för henne att börja packa inför flytten. Det kan bli så att jag får skjutsa lite kartonger och så till deras nya lägenhet. Jag är ingen bra flyttkarl men köra bil kan jag. Tyvärr har jag inte dragkrok och även om jag hade så skulle det inte hjälpa. Jag har nämligen aldrig kört med släpkärra. Att åka framåt verkar inte så svårt det är backandet jag är orolig för. 

Lillhunden verkar vara i förlöp vilket är kanske femte gången i hennes femåriga liv. Jag är väldigt tacksam över att det inte sker oftare. Freja är lite nedstämd, går omkring med svansen mellan benen, sover mycket men är samtidigt väldigt på sin spets. Det som är lite svårt med hennes löp är att stora hunden, som är kastrerad, blir väldigt vaktig och inte vill ha andra hanhundar nära henne. Vid två tillfällen när hon löpt har han slitit sig och flugit på andra hundar. Både pinsamt och skrämmande när det händer. Turligt nog har det inte blivit några fysiska skador på den andra hunden. Nu är lilltjejen i förlöp, sen kommer höglöp, efterlöp och i värsta fall även skendräktighet. Jag hoppas verkligen att hon inte blir skendräktig, det har inte hänt tidigare men det verkar så jobbbigt när jag hör andra berätta om det. 

Nu önskar jag er en fin dag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...