Lite kämpig vecka, mycket jobb o ännu jobbigare fredag. Snabbt landa in i lägenheten, packa, plocka o fixa. Sen en timma till föräldrasamtal. Å så äntligen vid halv sex-tiden började min helg.

Hundar som vet vad som gäller. De hoppar snabbt in i bilen o lägger sig till rätta. De vill också hem.

Nu har vi parkerat oss i uterummet. Handlingen är klar, jag har skalat potatis, fixat sparrisen och skapat rosor av tomaterna. Resten  lämnar jag år mannen.

Jag slår mig ner i uterummet. Varmt och ombonat. Växter, ljus, mjuk soffa, gasolspis och underbart regn. Lite vin i glaset och jag mår bra. Trött, på nedvarvning, varm och mjuk i kropp och själ.

Mycket att rodda i under kommande vecka. Men just här o nu är allt så underbart mjukt och bra.

Önskar er alla en underbar fredagskväll!

Älskar känslan av att man fattar beslut. Jag bestämmer vilken väg jag ska åka och håller sen riktningen fast.

Det lugnar min själ, min kropp och mitt sinne. Jag mår bra.

Älskar det liv jag levt mina fyra senaste år men ser oerhört mkt fram mot de kommande. Det känns så bra, så rätt och jag tror det kommer bli strålande.

Lycka är en färskvara. Äkta kärlek som en helkonserv, håller i evighet bara man hanterar den rätt.

Lite som med äkta vänskap....

Satan i gatan... att ha koll på vad som ska slängas, säljas och skänkas är nån form av heltidsjobb. Det mattar.

Annars så går saker och ting väldigt mkt min väg. Jag känner mig lycklig o tillfreds. En himla go känsla.

Å andra sidan är varje minut hos mig en felplacerad minut. Jag tycker det är totalt onödigt att vara på olika platser. Jag vill vara nära hela tiden o jämt. Men jag måste stilla mig.

Snart, om en liten stund ... då är vi äntligen ett...

Så är det dags för ännu en separerad vecka. Känner mig ändå lugn så jag börjar fatta att vi blir sambos om fyra veckor.

Jag sorterar, fixar, säljer, visar lägenheten och försöker däremellan vara mamma. Laga mat, tvätta och allt sånt.

I helgen har jag varit så glad och lycklig. Jag hoppas på flera sådana dagar. Jag är kär, jag är i brytpunkten på så många plan. Och det bästa av allt, mina barn är med i hela processen.

Vakna, kaffe, måla, hundpromenad, handla, visa lgh, måla... Trött o slut. Blir omfamnad. Skönt. Känner mig trygg. Sonen är som hemma, bra då det här strax blir just hemma.

Nu är potatisen i ugnen o köttet på grillen. Gött. Jag planerar att gosa ner mig efter maten. Mysa till det lite. Känna in att det här är hemma.

Känner mig välkommen och det görs plats för mig. Väldigt skön känsla. O djuren.... de tycker detta är toppen.

Man vill ju så galet gärna hitta en mening med allt som inte hänt, händer och kommer att hända.

Det bästa för mig o mina barn hade ju varit om jag aldrig flyttat söder över. Överilat beslut och helt sjuka konsekvenser. Sonen är väl ok nen jag o dottern blev helt trasiga. Å andra sidan...

Hade inte det hänt hade jag aldrig varit öppen o redo för det här. Efter typ 4 år med lite av o på (japp, jag blev relationsknarkare o rört till en hel del) så ska vi nu slå i hop bohagen o börja dela soptunna.

Jag har ju gjort det här förut men känner skillnaden. Det jobbas hårt, rensas, fixas o planeras. Det görs plats för mig o Elis.

Det gör mig glad. Själv övar jag mig på att åka till nya jobbet, pyssla i trädgården och dricka kaffe på altan. Och det verkar funka fint.

Jag tror vi kommer funka bra här. Vi är överens. Men inte för att det är lämpligt utan för att vi är förälskade, kära och respekterar varandra.

Jag verkar agera i 4-års cykler. Har i detta nu skrivit på uppsägning av min lägenhet. Tufft, svårt och glädjefyllt beslut.

I värsta scenariot flyttar jag 1/12. I bästa fall tidigare. Så håll nu tummarna.

Mjuksamt, eftertänksamt, behagligt och själsligt stimulerande. Djupt och allvarsamt samtal om livet och framtiden. Jag djupdyker och känner efter. Så här efter fyra år vet vi var vi har varandra och vad vi vill.

Jag har fattat ett beslut. Jag säger JA!