Har nog isolerat mina känslor. Då  jag behövde "härda ut" i tre månader så blev allt lite styrigare. Jag kan omöjligt gå in och göra saker halvdant. SÅ många som sa åt mig att "Meh, då kan du ju bara glida runt..." Nope, jag har gjort allt; utvecklingssamtal, Utredningar, samtal, kartläggningar, planeringar mm.  Jag hamnar i total konflikt när jag möter människor som gör minsta möjliga i sin början  i situationer där jag som ska sluta går all in. Ändå lite beundransvärt. Norrköpingskommun är i skiten och accepterar folk som kommer och går som de vill. 

Men så kom då dagen. Jag avskärmade mig fram till lunch, sen gick det utför. När det var dags att säga farväl till mina finingar så havererade det. Tårar och snyftningar blev till hulkningar.Kramarna från fina eleven C och allra sist Y. Hjärtat brister... Ni är mig så kära.... De här ungdomarna, jag älskar dem. Totalt. Inifrån och ut. Jobbigt. Det handlar inte om ett ångrat beslut. Det var dags för mig att se till mitt och mina barns bästa. Det handlar om sorg över att inte få vara med hela vägen fram. De är så fina och vill så väl. En ömsesidig känsla.

Att lämna min arbestsplats sedan drygt 20 år var också en upplevelse i sig. Jag fick fin avskedspresent. Många varma kramar. Men kunde ändå häpna över vuxna människors totala ouppfostran och totala respektlöshet. Inte inför mig utan inför sig själva. Folk som inte skäms, det är de man ska var oroliga för... å andra sidan är det inte mitt jobb, att oroa mig för dem. För de sår själva för sin skörd, och den lär bli jäkligt dålig. Nu lämnar jag över striden till några av mina fina varma kollegor. Jag hoppas ni håller i och hänger ut. För kidsen behöver det. 

För mina ungdomars skull hoppas jag allt faller på plats men jag känner en djup oro. 

Tårararna rann hela vägen från Ektorp till Skärblacka. Ungefär vid Ica gaskade jag upp mig. Ställde om mig och kände... Ok... Mosstorp... Nu kommer jag.   Och så som bästa Anita sa "Bara en månads uppsägningstid...."