Det är på loven som vi lärare får ta igen allt socialt umgänge och vardagsbestyr som vi inte orkar under övriga veckor. Det är inte unikt för mig på något sätt. Mina lärarkollegor upplever samma sak. Det är på loven vi ses och kommer i fatt allt som hänt sedan sist. Det här innebär ett antal luncher inne i stan och det är superkul.

Jag har också all tid i världen att dricka morgonkaffe hur länge jag vill medan jag ser Nyhetsmorgon. Under tiden ligger pälsklingarna nära, Kimmo bredvid och Freja i knäet under en filt.

I går fick jag kvalitetstid med sonen. Jag hämtade honom och vi for till IKEA. Det var lite grejor som han behövde till sitt nya rum. Vi passade också på att käka lunch i hop. I morgon ska träffa dottern. Hon har ju som bekant flyttat hemifrån, till grannstaden samt börjat jobba så just därför finns det inte så mycket tid över till gamla mamman.

I dag blir det traditionell lunch med V på Rosegarden och på fredag ska jag träffa två kollegor från den gamla goda tiden på Ektorpsringen. Därefter blir det nya tag med jobb och allt vad t innebär men med siktet inställt på nästa lov. Jullov!

Ser verkligen fram emot att fira jul tillsammans på riktigt i huset. Det ska bli så mysigt, julgran, ljusstakar, doft av clementiner, pepparkaka och glögg och förhoppningsvis massor med snö utanför fönstret.

Nu är det dags att ta tag i dagen och även i dag får den starta med en stund i bubbelkoppen.

Allt väl!

Så kom då fredagen... alldeles för fort. Jag har en magisk tvecka. Nya jobbet, så fantastiskt och vilket lugn jag haft. Mycket nytt att lära men så mycket jag har sluppit. Skönt. All fokus är på mitt ämne, min undervisning. Jag har blivit så väl mottagen. Lite som en efterlängtad hjälte. Jag blir lyssnad på, det jag säger får bärkraft och känslan som kommer med enorm kraft är "jag har under många år varit underskattad, underbetald och ifrågasatt. Här möts jag av vuxna pedagoger som vill ta del av mina erfarenheter och tycker de har ett värde.

Fredagen inleddes med att jag hämtade sonen i Finspång. Vi handlade lite och sen bar det av hemåt. Jag är så sjukt glad och lycklig över att Elis trivs i Blacka. Han kan se fördelar och känna nån form av vinst i att vi flyttat. Även katten har börjat aklimatisera sig. Vi går ut med sele på kvällarna. Han gillar det. I dag fick han fri tillgång till altanen. SOm han njöt. Dofter, frisk luft och möjlighet att både springa och klättra gjorde honom helVnöjd. 

I dag åkte jag int till stan. Plokade upp dottern på stationen, ett par timmar innan hon gick på sitt jobbpass. Vi tog en jobblunch på Max. Gött med Prattid och jag får lite insyn i denna tös vardag. Jag älskar henne och älskar att umgås med henne. Hon är klokheten själv och så otroligt omtänksam och vänlig. Obeskrivbart stolt över henne. 

I kväll har vi grillmys i brittvärmen. Jag, mannen och bonusdottern ska mumsa i oss fantastisk mat. Vi njuter till fullo. Mörkt ute, massor av ljus inne. Sånt ger min själ ro. Hösten är hemsk tycker många. Jag tycker den är underbar. Nu är det bara två månade kvar så vänder det och det blir ljusare. 

Jag bara älskar det faktum att vi har fyra årstider, att vi har mörker som motsats till ljus. Jag njuter av olikheterna. 

Nu ska jag ta tag i livet... Ozzy smet jjust från altanen.....

Jag har haft en fantastisk helg. Inget av det jag tänkt mig blev gjort men jag har investerat på andra sätt.

Lördag blev en Tyradag o söndag en Elisdag. Prat, tystnad, umgänge och mys. Skönt, trevligt, lärorikt och kul.

Nu är jag konstigt nog trött. Efter att mest chillat. Bastat, shoppat, lagat mat, färgat hår o bubblat.

I morgon drar mitt allvar i gång. Report om det kommer i morron. Å då får jag omigen träffa Tyratösen. Hon ska hämtas efter kvällspass o sen sova här för att åka med Mats på tisdag morgon.

Livet, det är det som händer nu!

Har nog isolerat mina känslor. Då  jag behövde "härda ut" i tre månader så blev allt lite styrigare. Jag kan omöjligt gå in och göra saker halvdant. SÅ många som sa åt mig att "Meh, då kan du ju bara glida runt..." Nope, jag har gjort allt; utvecklingssamtal, Utredningar, samtal, kartläggningar, planeringar mm.  Jag hamnar i total konflikt när jag möter människor som gör minsta möjliga i sin början  i situationer där jag som ska sluta går all in. Ändå lite beundransvärt. Norrköpingskommun är i skiten och accepterar folk som kommer och går som de vill. 

Men så kom då dagen. Jag avskärmade mig fram till lunch, sen gick det utför. När det var dags att säga farväl till mina finingar så havererade det. Tårar och snyftningar blev till hulkningar.Kramarna från fina eleven C och allra sist Y. Hjärtat brister... Ni är mig så kära.... De här ungdomarna, jag älskar dem. Totalt. Inifrån och ut. Jobbigt. Det handlar inte om ett ångrat beslut. Det var dags för mig att se till mitt och mina barns bästa. Det handlar om sorg över att inte få vara med hela vägen fram. De är så fina och vill så väl. En ömsesidig känsla.

Att lämna min arbestsplats sedan drygt 20 år var också en upplevelse i sig. Jag fick fin avskedspresent. Många varma kramar. Men kunde ändå häpna över vuxna människors totala ouppfostran och totala respektlöshet. Inte inför mig utan inför sig själva. Folk som inte skäms, det är de man ska var oroliga för... å andra sidan är det inte mitt jobb, att oroa mig för dem. För de sår själva för sin skörd, och den lär bli jäkligt dålig. Nu lämnar jag över striden till några av mina fina varma kollegor. Jag hoppas ni håller i och hänger ut. För kidsen behöver det. 

För mina ungdomars skull hoppas jag allt faller på plats men jag känner en djup oro. 

Tårararna rann hela vägen från Ektorp till Skärblacka. Ungefär vid Ica gaskade jag upp mig. Ställde om mig och kände... Ok... Mosstorp... Nu kommer jag.   Och så som bästa Anita sa "Bara en månads uppsägningstid...."