När ett långt liv rör sig fort in i slutskedet då väcks många frågor hos mig som står brevid. Hur gör man det värdigt? Hur undviker man att köra över någons önskemål när personen inte längre kan uttrycka dem? Hur kan jag stötta utan att göra övertramp?

Jag lär mig för varje gång jag får närvara vid någons slutskede. Men alla liv och alla personer och framförallt allas slutskeden är olika.

För mig är det en ära, ja det låter säkert knäppt, att få vara nära i livets sista tid. Att få lyssna, hjälpa, vara tyst eller prata. Det svåra är när kommunikationen brister, när orden saknas. Gör vi rätt eller fel? Borde vi göra mer eller mindre? Ska man stanna eller gå?

Egoistiskt tänk så klänger jag mig kvar. Kanske är det så att jag är den som har svårast att släppa taget.