Lycka! Lillan älskar mig ännu efter 4 dygn.

Min lilla fis! Tösen som löser allt. Älskar henne galet mycket.

I morgon ska jag o mitt stora hjärta ut på en roadtrip. Det bär norrut. Vi är, som hon säger, sååå taggade.

Det ska bli mysigt, roligt, gott och riktigt underbart.

Efter närmare fem veckors jourliknande vardag tog jag mig ett drygt dygns paus. Det var inte lätt rent psykiskt då det innebar att jag inte fanns 30 min från min faster. Jag hade fixat backup men ni vet... man tänker mycket och oroar sig.

Vi kom dock i väg tidigt på lördagsmorgonen. Vädret var strålande. Allt gick fint. Solen värmde och jag bara njöt.

Men som så vanligt när jag är med på sjön så går något fel. Motorn stannade och sen gick nyckeln av i tändningslåset. Långt ut och långt från land. Så himla skönt att då färdas med en man som både kan motorer och vet hur man tjuvkopplar.

Vi hittade vår plats strax utanför Harstena. Lugnt, vackert och otroligt fint.

Sill till lunch, finns det något bättre och godare?

Freja blev skapligt onöjd överstockholmarna med segelbåt och 7(!) barn som valde att lägga till 25 meter från oss. Vi var inte heller helt glada.

Att sitta i aktern och plaska med fötterna medan eftermiddagssolen brände var galet skönt. I dag är jag tyvärr knasröd men det är ett pris jag gärna betalar.

Vattnet var underbart klart men lite kallt. 17 grader! Ändå badade jag två gånger.

Bakom mig... Östersjön. Å nån stans där på andra sidan finns Gotland eller Finland, eller...

Magiskt! Sverige när det är som vackrast.

Till kvällen grillade vi. Helt galet gott!

När solen sänker sig... Det blev svalare och vi tände ljus. Mysigt och trevligt. Och trots avsaknad av sömnpiller sov jag otroligt skönt.

Nu har jag fått ny energi, kraft och ork. Tack för ett underbart dygn. Nu klarar jag lite till.

Jag behöver pausa. Bara vila mig lite. O i morgon är planerna så att det ska ske. Hundvakt fixad, fasters besök fixad och själv ska jag försöka släppa kontrollbehovet.

Min kropp är sliten. Inflammationer lite här o där. Tacksam för senaste kortisonsprutan i knäet. Men sen så är jag så sjukt outsövd.

Jag behöver helgen, vilan, sömnen, maten, omtanken, reflektion o eftertanke.

Trött tröttare jag! Så är det men jag fixar det här med. Precis som jag brukar.

När ett långt liv rör sig fort in i slutskedet då väcks många frågor hos mig som står brevid. Hur gör man det värdigt? Hur undviker man att köra över någons önskemål när personen inte längre kan uttrycka dem? Hur kan jag stötta utan att göra övertramp?

Jag lär mig för varje gång jag får närvara vid någons slutskede. Men alla liv och alla personer och framförallt allas slutskeden är olika.

För mig är det en ära, ja det låter säkert knäppt, att få vara nära i livets sista tid. Att få lyssna, hjälpa, vara tyst eller prata. Det svåra är när kommunikationen brister, när orden saknas. Gör vi rätt eller fel? Borde vi göra mer eller mindre? Ska man stanna eller gå?

Egoistiskt tänk så klänger jag mig kvar. Kanske är det så att jag är den som har svårast att släppa taget.

Ledigheten är här och allt rullar på. Jag tränar, slappar, tar ett ryck emellanåt för att skapa reda i hemmet. Jag har det ganska bra med andra ord.

I morgon får det bli en tur till hundgården, lite träning o sedan en sväng till faster.

Bästa myset med gostrollet!

Från Tyras fest. Tårtor och annat gott efter pajbuffén.

10 liter självplockade jordgubbar. Fast det var jag som plockade, de plockade inte alls sig själva.

Himlen! Så mäktig ute vid Ringstad.

Efter 3 år har jag äntligen fått upp nät för balkongdörren. Skönt att kunna vädra utan att vare sig mygg tar sig in eller pälsklingarna ut.

Har plockat fram min vassaste polare. Skönt och avslappnande.

Knasfreja som älskar att maniskt slicka på sina tvåfotingar.

Nu är det sovdags för oss här på Gamla Ö.