Så var då äntligen tiden här, när jag fick göra det sista för min faster. Jag har varit på banken och betalat begravningen så nu har jag en del att tycka kring banken efter det här. Tydligen ska man inte dö på en helg, dessutom och det viktigaste av allt; Inga inköp får göras på lördagen om personen i fråga dör på söndagen. Anledning?! Jo, inköp på tex apoteket under lördagen dras först på måndagen och då stämmer inte saldot från dödsdagen med det som antas vara kvar till begravningen. Nu rörde det sig bara om 500 kr men ett sånt här efftersläp borde inte få hända. Rent faktiskt så skulle det ju gå att se när köpet gjordes och det tas med i slutbalanseringen. Nu släpper jag det, då det inte finns något att göra åt det. Eller så kommer jag kontakta någon av cheferna för att be dem om en översyn. Inte för min del men det kommer ju ske fler gånger. 

I morse när jag vaknade var jag förvånansvärt pigg. Åkte hem och gick och tränade. Nu däremot känner jag mig lite matt och med världens huvudvärk. Tänker göra det här till en riktig vilokväll. Jag har tänt upp lägenheten med massor av ljus och lyktor, en kopp Göta Kanal och ett par knäckemackor känns helt rimligt när man kurar i soffan under en filt. 

Precis när solen gav upp och inte längre orkade sig över hustaken tog jag med mig pälsklingarna ut. Höstluftens klarhet och alla färger ger mig så mycket energi och harmoni. Huvudet fylls av tankar, hjärtat av kärlek och själen av lycka. Jag bara älskar att bo på söder. Jag gillar verkligen gyttret av olikhet, både gällande byggnader och människor. Kanske är mitt söder underrepresenterat av invandrare, jag tror det. Men det finns alltid något eller någon att titta på. Något som händer. Bara en sån sak som att de byggt om på lilla Coop Nära kan göra mig helnöjd. Plötsligt är det enklare att ta sig fram mellan hyllorna och allt är mycket lättare att hitta det. 

I morgon är ett oskrivet blad men på torsdag ska jag träffa min kära kusin igen. Tänk vilken lycka att en massa olyckliga omständligheter lett till att vi kommit varandra så nära. Här kan man verkligen tala om "Intet ont som inte för något gott med sig". Vi ska luncha tillsammans för att sedan åka och sätta blommor på Östra Stenbys minneslund. Det känns som det bästa och viktigaste att få göra nu, när allt är klart. Där och då kommer mitt totala avslut att ge plats för sorgen och saknaden. 

För saknar, det gör jag. Jag saknar alla samtal, all omvårdnad, alla skratt, alla berättelser och minnen. Efter att ha varit som i symbios så känner jag mig kapad. Det finns inget man kan göra åt det, jag vill inte ha någons medlidande, men det är ett faktum. Så många timmar, så mycket ansvar, så mycket oro, en hel del ångest och massor av kärlek, så blir det tomt. Sjukt tomt och väldigt ensamt. Inte ensamt på ett dåligt sätt utan mer på ett vemodigt vis. Jag behöver inte vara ensam men jag väljer ofta att vara själv. I detta "själv" ger jag mig utrymme att känna. Det är jag stolt över. När mamma dog fanns inte utrymme eller tid för barnen var små. När pappa dog var jag i en total kris redan innan. Jag har skjutit upp min sorg många gånger om. Inte för att någon tvingat mig, utan mer för att jag själv tvingat mig. 

När mamma dog hade jag en underbar chef som utan tvekan lät mig vara hemma så länge som behövdes. Hon visste hur det känns att förlora sin förälder. Men trots det så lät jag inte sorgen tränga in. Jag bara pyste lite. När pappa dog hade jag en ny chef, väldigt bra han också. Men då valde jag att börja jobba två dagar efter. Nu har jag omigen en ny chef (jag verkar byta chef så fort någon nära anhörig dör) som givit mig fritt spelrum trots att fastrar inte brukar räknas som närmast anhörig. Men jag tror hon har fingertoppskänsla och vet vad som behövs. 

Så skönt att ha lov. Att ha tiden till alla småärenden. Jag kan fixa allt utan stress och blanda upp det med saker som ger energi tillbaka. Långa sovmornar hade jag sett fram emot men iom att vi ställt om klockan så är jag ändå relativt pigg vid halv åtta. Tänk så mycket dag jag har att ta hand om och förfoga över sedan.  Jag hinner äntligen träna som jag vill, pyssla om i min lägenhet, rasta hundar, bara gosa med pälsklingarna och läsa i mina favoritböcker. 

Ja, det här lovet kom inte för tidigt. Jag behövde det, jag utnyttjar det och sen så laddar jag om. För vi har påbörjat en resa med flera stopp. Det här var det första, nästa kommer vid jul