I morgon är det inte farväl utan ett "vi ses igen". Stinas sista timma övertygade mig. Jag kommer omigen möta alla de jag mist.

Att brevid henne maktlöst bevittna hennes kamp för att komma över till andra sidan var... ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Omvälvande, känslomässigt, starkt....

Det som utspelade sig och sades mellan oss där och då har fått mig att totalt lita på att; på andra sidan väntar de vi saknat och längtat efter. I fasters fall tror jag att min farmor agerade mottagare.

Och jag är helt övertygad om att hon framförde min hälsning till mamma och pappa. Jag vet att hon gick till andra sidan med mina ord i öronen "Jag älskar dig, fina faster Stina".

Och i morgon kommer jag omigen viska orden "vi ses igen."